Gå till innehåll

Psst...

Till den som ser detta: ha en underbar dag! :)

svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
åsikt 11 maj

"Ge mig inte en klapp på axeln – ge mig samma rättigheter som en man"

Att ta över ordförandeposten efter en man medförde kommentarer Lotta Folkesson inte hade väntat sig. Nu är det dags att ta jämställdheten ett steg längre, skriver hon.

Bild 1/2 FOTO: Pressbild/Mostphotos
Bild 2/2

För en månad sedan blev jag vald till ordförande för LRF i Västerbotten, något jag är väldigt stolt och glad över. När valet var klart blev jag gratulerad av många – ibland med ett tillägg:

”Nu får du stora skor att fylla”.
”Hörrudu, det där blir en svår kavaj att kliva in i”.
”Men förre ordföranden, han går ju inte att ersätta”.

Förminskande kommentarer

Min företrädare har gjort ett fantastiskt jobb och kommentarerna var säkert helt utan onda avsikter. Jag upplevde dem ändå som förminskande.

Jag är inte han. Han är inte jag. Vi är båda väldigt bra, bara på varsitt sätt.

Inte kommit längre

En man som hade efterträtt en kvinna hade knappast fått samma kommentarer, varken i vår organisation eller någon annan. Trots att vi har kommit så långt i Sverige har vi ändå inte kommit längre.

Jämställdhet är en rättighet. Men den är också ett verktyg för ett bättre samhälle. Världen behöver fler flickor som kan gå färdigt skolan, fler kvinnliga företagsledare och gärna också fler kvinnliga statschefer som förebilder.

Tufft mål

Vi har tillsammans bestämt att utrota fattigdomen till 2030. Det är om tretton år. Det är ett tufft mål, men det kan gå – om vi hjälps åt. Värdens ledare. Jag. Och du.

Kampen förs inte främst av oss utan av en mängd kvinnor på olika ställen i världen, ofta med livet som insats. En av dem är Roberta Vargas från Cochabamba i Bolivia, som jag nyligen mötte i min roll som styrelseledamot i biståndsorganisationen We Effect.

Kamp för arbete

Roberta Vargas kämpar för att ensamstående kvinnor från landsbygden ska få rätt att lönearbeta. Hon har blivit hotad till livet och tvingats gå under jorden flera gånger. Men hon kommer alltid tillbaka till barrikaderna.

Genom att stödja kvinnor som Roberta Vargas kan vi kanske nå målet.

Delar ansvaret

Jag lever i Sverige och är privilegierad. Jag kunde inte bara bli nominerad och vald till ordförande. Jag hade också möjlighet tacka ja till det.

Jag har en man som tar sin del av ansvaret för hemmet och lever i ett land med offentlig barnomsorg. Jag slipper oroa mig för om jag ska ha mat på bordet i morgon eller för en sjukvårdsräkning. Jag har samma rätt som män att äga mark, ha en bankbok och ett pass.

Svårt att ta jobb

Så är det inte för alla.

I Roberta Vargas verklighet är det inte vanligt att änkor får behålla marken de bor på och lever av. Det finns sällan någon offentlig barnomsorg som gör det möjligt att ta ett jobb, eller ett förtroendeuppdrag.

Jag känner igen Roberta Vargas utmaningar. Min mormor, född 1920, känner igen dem än mer. Hon har upplevt en stor del av den här utvecklingen i Sverige.

Måste gå snabbare

Men det är snart 100 år sedan min mormor föddes. Det får inte ta lika lång tid till ett någorlunda jämställt samhälle i resten av världen. Då har vi misslyckats på så många sätt och sannolikt heller inte lyckats utrota fattigdomen.

Kvinnor behöver i första hand inte en klapp på axeln – utan samma rättigheter som män.

Förminska inte

Så nästa gång du träffar en eller kvinna som är på väg att göra något en man har gjort: Tänk en stund på vad du säger så att du inte förminskar henne.

Låt henne vara så stor som hon är.

Lotta Folkesson, ordförande LRF Västerbotten och styrelseledamot i biståndsorganisationen We Effect

Läs mer om

Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen