Gå till innehåll

Psst...

Till den som ser detta: ha en underbar dag! :)

svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
djur&natur 18 november 2016

Svenska Denise försvarar noshörningar mot tjuvjägare

Snart byter 21-åriga Denise Eriksson västgötaslätten mot vildmarken i Sydafrika. Igen! Som parkvakt med bössa i hand försvarar hon sina hotade älsklingsdjur – noshörningarna.

Bild 1/2
Bild 2/2

För två år sedan såg Denise Eriksson tjuvjagade noshörningar för första gången, och hon glömmer det inte.

– Det var en mamma med en niomånaders unge. Tjuvjägarna hade först skjutit henne, och sedan huggit både henne och ungen i ryggraden för att få dem paralyserade.

Vi sitter i köket hemma på Denises föräldrars gård i Sollebrunn utanför Alingsås och dricker svart hett kaffe. Ute är det kall och ruggig höst. Jag vill höra mer om de där noshörningarna, och samtidigt inte.

– Mamman var död, men hade inte dött av skottet, utan av förblödning. Ungen levde ännu och skrek och sprattlade. Hornen hade de hackat av, antagligen med machete.

Denise tar fram pepparkakor, som antagligen är goda. Vem vet? Jag tuggar utan att känna.

– Jag hade tidigare sett de där noshörningarna nästan varje dag i flera månader, och att nu se dem döda var hemskt.

Hon rör runt i koppen och berättar att tjuvjägarna brukar göra så där, alltså lämna noshörningarna ännu vid liv.

– När parkvakterna kommer dit måste de först avliva djuren och då hinner tjuvjägarna lättare undan, säger hon.

Just nu är Denise Eriksson hemma på föräldrarnas gård, men snart går färden ner till Sydafrika och noshörningarna hon kämpar för att skydda. Hunden Loke får inte följa med. Foto: HÅKAN STEEN
Just nu är Denise Eriksson hemma på föräldrarnas gård, men snart går färden ner till Sydafrika och noshörningarna hon kämpar för att skydda. Hunden Loke får inte följa med. Foto: HÅKAN STEEN

Denise Eriksson är bara 21 år, men har redan varit i Sydafrika tre gånger. Allt började med ett gymnasiearbete under sista året på fotolinjen år 2013.

– Jag har alltid haft en passion för djur och natur. Jag ville göra mitt gymnasiearbete om hotade arter och hade läst om det fruktansvärda sätt som noshörningar blir dödade på.

Hon tog sparpengarna från sommarjobbet och bekostade själv en tvåveckors resa till Sydafrika, för att ta bilder och för att studera det stora problemet med tjuvjakt på flera av Afrikas vilda djur.

– Det första jag såg då var fyra noshörningar och från den stunden var jag helt förälskad i de djuren.

Reservatets största noshörning

Att få se dem levande och samtidigt tänka på hur och varför de dödas, det gjorde något med henne. Redan andra dagen blev detta ännu starkare. Då hade hon turen att få se reservatets största noshörning.

– Den stod i bushen och kollade på oss. Jag tänkte att ”kan den inte gå ut på vägen”. Så gjorde den det, och då tänkte jag att ”kan den inte vrida på huvudet”. Och så gjorde den det!

Hon visar bilden på den stora hannen, som har sitt väldiga horn riktat mot kameran.

– Det är en av mina favoritbilder. Men eftersom jag inte kunde låta bli att skaka är den litet suddig, så jag vill gärna få chansen att ta om den.

noshörningar
I Afrika finns två arter av noshörning. Detta är vit noshörning, som också kallas trubbnoshörning, och dess antal är idag knappt 20 000. Av den andra arten, svart noshörning eller spetsnoshörning, finns troligen högst 5 000 kvar. Foto: DENISE ERIKSSON

Denise Eriksson ville absolut tillbaka till Sydafrika och noshörningarna, och när hon gick ut gymnasiet 2014 kunde hon faktiskt åka nästan direkt. Det blev möjligt tack vare det Hasselblad-stipendium på 100 000 kronor hon fått för sina idéer om att dokumentera noshörningar och tjuvjakt, och att inspirera andra ungdomar till att engagera sig mot tjuvjakten.

Denna andra gång stannade hon i fem månader och kombinerade volontärarbete i reservaten, till exempel röjning och naturbränning i bushen, med att fotografera och samla in data om noshörningar och andra vilda djur.

– Jag fick också följa med en grupp som utbildades och tränades till att bli parkvakter. Och då kände jag att jag ville göra mer än att fotografera och föreläsa. Jag ville delta i kampen mot tjuvjakten, berättar hon.

Utbildade sig till parkvakt

Då krävdes att hon utbildade sig till parkvakt, och hon hittade till slut en utbildning som även tog emot tjejer. Men först måste hon hem till Sollebrunn och jobba ihop pengar till en ny resa.

– Jag jobbade i hemtjänsten ett år och sparade och sparade. Jag unnade mig inget, fast mamma och mina vänner försökte få ut mig. Målet var bara att jag skulle ner igen.

Eftersom det krävs bra fysik för att vara veckovis ute i den afrikanska bushen, fick hon också motivation att träna.

– Jag sprang varje dag och jag gick på gymmet, sånt som jag aldrig gillat innan, skrattar hon.

I maj i år åkte hon så till Sydafrika för tredje gången för att gå en femveckorskurs för att bli parkvakt och antitjuvjägare.

– Jag har aldrig varit så nervös som när jag stod där på Landvetters flygplats och undrade vad jag gett mig in på, säger Denise.

Hon var enda kursdeltagare som inte var sydafrikan, och hon var enda tjejen. Utbildningen var tuff, men rolig. Direkt på den följde två månaders arbete som antitjuvjägare, då Denise bodde i tält ute i bushen tillsammans med andra parkvakter.

På sin blogg på natursidan.se berättar hon att arbetet gick ut på att patrullera ”high risk areas” med fordon eller till fots.

– Man gick upp tidigt och lade sig sent. Vid fullmåne kunde det bli tolvtimmarspass, eftersom risken för att tjuvjägare slår till är större vid fullmåne.

Sköt bättre än de andra

Dagarna var varma men nätterna kalla, ofta med minusgrader, och det gällde att ha en varm sovsäck. Den enkla maten de fått med sig lagade de på små gaskök.

– Att elda går inte, för då syns man för tjuvjägarna, berättar hon.

Maten var alltså ingen höjdare, och det var inte toalettbesöken heller.

– Det var spade som gällde och man ville inte gå så långt ut i mörkret. Det fanns ju lejon, bufflar och elefanter där, flinar hon.

Det ingick att bära vapen och Denise släpade runt på en halvautomatisk Ruger M14. Utbildning och licens ingick i utbildningen och Denise berättar med ett leende att hon sköt bättre än killarna.

– Jag har inte burit vapen förut. Pappa hade låtit mig skjuta med hans hagelbössa hemma en gång, så att jag skulle få känna. Det gjorde ont.

Vapnen var inte till att jaga tjuvjägare med, utan för att kunna försvara sig vid ett eventuellt bakhåll och för att i absolut nödfall skydda sig mot djur. Denise är glad över att inte ha behövt använda bössan, och också glad över att de inte förlorade någon noshörning under hennes tid i reservatet.

– En gång såg vi ljus och satte ut folk i hela reservatet för bevakning, men det hände inget mer.

En annan gång kom hon väldigt nära en noshörningshona med unge.

– Hon hörde när det sprakade i min kompis radio och började långsamt komma emot oss. Jag har aldrig sett någon springa så fort som min kompis, men jag stod kvar som jag hade lärt mig. Man ska göra sig hörd och man ska göra sig stor.

– Till slut var hon bara fem meter bort och jag kom undan genom att kasta mig bakom en buske. Då hade jag hjärtat i halsgropen.

Åker ner igen nästa år

Kaffet kallnar medan Denise berättar med lysande ögon, och förflyttar mig från den blöta västgötaslätten till vildmarken i Afrika. Hon kom hem i oktober efter ett halvår i Sydafrika och hon är fast besluten att ge sig ner igen.

– Jag åker tidigt nästa år och eventuellt flyttar jag dit om det går.

Senaste resan avslutade hon med en hundförarutbildning och ett mål nu är att få träna hundar och hundförare och att få ut fler hundar i reservaten. De är mycket effektiva i jakten på tjuvjägare. Ett annat mål är att lära sig ännu mer om noshörningarna, tjuvjakten och handeln och att sprida denna kunskap.

– De som jagar är oftast fattiga människor, som ser det som sista utvägen att skaffa pengar till mat. Det stora problemet är rika människor som utnyttjar dem. Horn är dubbelt så värdefullt som guld, men jägarna får nästan ingenting och behöver jaga igen.

Denise blir allvarlig och tittar ut genom fönstret.

– Jag måste få medverka till att få ut budskapet om den här tjuvjakten. Om den fortsätter kan noshörningarna vara borta inom tio år.

Läs mer om

Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen