Gå till innehåll

Psst...

Till den som ser detta: ha en underbar dag! :)

svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
hälsa 9 mars

Oväntad kärlek: "Vi fann varandra på kyrkogården"

Linda och Peter från Sandviken förlorade båda sina respektive. Men hittade kärleken till varandra – på kyrkogården.

FOTO: Privat

En dag i maj för åtta år sedan stannade livet upp, då ­Linda Jansson och hennes tre barn förlorade sin älskade make och ­pappa Tony i en motorcykelsolycka.

Chocken var enorm och under sommarmånaderna som följde upplevde Linda att hennes liv var över.

Drabbades av stor sorg

I en annan del av stan, bara tre månaders senare, drabbades en annan familj av en stor sorg. Peter Hedberg och hans två barn förlorade då sin kära maka och mamma Mia, som avled av sin cancer – och han förstod att ingenting skulle någonsin bli som förr.

Men mot alla odds löpte livet på. Och när Lindas dotter Emilia skulle börja skolan i augusti fick hon höra att en pojke i klassen, Joel, precis hade förlorat sin mamma i cancer.

Gått i samma klass

Trots att Sandviken är en liten stad och att barnen hade gått i samma förskoleklass kände de inte till varand­ra men vid något tillfälle såg Linda ­Peter i skolan.

Den hösten gick Linda till kyrkogården varje dag efter att ha lämnat barnen i skolan. En dag när hon gick dit för att vänta på Tonys gravsten såg hon Peter.

Tittade efter gravplats

Han var där för att titta efter en fin plats för sin Mia på kyrkogården. Linda kände igenom honom och gick fram.

– Vi hälsade och började prata lite grann. Vi var ju i samma situation och hade barn i samma klass. Det kändes bra att prata.

Tog sällskap

Sedan den morgonen träffades Linda och Peter i skolan varje morgon och tog sällskap till kyrkogården. De upplevde båda en enorm sorg och saknad och kunde tala om allt som var jobbigt.

Sådant som ­ingen annan kunde förstå.

”Mycket svagare än han”

– Vi hade så himla mycket att prata om: Saknaden, om livet och allra mest om barnen. Peter hjälpte mig något oerhört. Jag var nog mycket svagare än han – fast vi befann oss i samma situation, säger Linda.

De promenerade ofta tillsammans och tog ibland en kopp kaffe ihop. Även om de båda hade liknande upplevelser, känslor och sorg så var situationen också så olika. Mia hade gått bort i en sjukdom, Tony i en olycka – men de kunde få stöd från varandra.

”Har enorma minnesluckor”

När de blev ett par är det egentligen ingen av dem som kommer ihåg.

– Det gick nog ett tag, ett år kanske. Vi brukar fortfarande ibland titta på varandra och fråga oss: ”När blev det så?” Vi vet inte. Jag har enorma minnesluckor också från den tiden. Men vi tyckte båda om att vara med varandra och vi hämtade kraft hos varandra. Så småningom märkte vi att vi behövde komma i väg och reste också bort ihop.

Pratade om flytt

På deras första resa tillsammans låg Peters dotter Julia och Linda vid poolen och pratade om att ­familjerna skulle flytta ihop och bli en familj, vilket ingav dem en stark känsla.

Peter och Lindas barn: Felicia, 12, sitter på ryggen på Emilia, 14. Joel, 14, Julia, 18, och Liam, 8.
Peter och Lindas barn: Felicia, 12, sitter på ryggen på Emilia, 14. Joel, 14, Julia, 18, och Liam, 8. Foto: Privat.

I efterhand har detta, att få sina barns ”godkännande” från båda håll, betytt oerhört mycket för dem båda.

Sågs inte med blida ögon

Att de träffades sågs dock inte med blida ögon av alla. Linda berättar att en del ställde sig skeptiska och ryktesvägen fick hon höra att folk frågade saker som: ”Har de redan gått vidare?” ”Har de redan glömt Tony och Mia?”

– Det var jobbigt. Barnen fick frågor från folk. Men de som aldrig känt en stor sorg kan nog inte riktigt förstå.

”De är fantastiska!”

Men de som stod dem allra närmast var jätteglada för deras skull. Även Mias och Tonys föräldrar.

– Mias mamma har vi haft en otroligt nära relation till. Och även med Tonys föräldrar. De är fantastiska ­allihop!

Sörjde olika

Även barnen, som sörjde på så olika vis, kunde hitta stöd hos ­varand­ra, berättar Linda. De hade ju alla förlorat någon.

Och kanske förstod barnen att deras gemensamma sorg skulle föra dem samman – långt in­nan Linda och Peter gjorde det, berättar Linda.

– Redan första sommaren sa min dotter Emilia, då 7 år: ”Men mamma, kan du inte bara bli ihop med honom? Då får vi en pappa och Joel och Julia får en mamma. Pappa gjorde ju dig så glad – det kanske Peter också kan göra.” Att hon sa så innebar inte så mycket där och då. Men med tiden har det där kommit att betyda jättemycket för mig. För oss! Hon ville ju att vi alla skulle vara lyckliga. Det bär jag med mig varje dag.

Har två pappor

I dag har Linda, Peter och de fem barnen levt ihop som en familj i nästan sju år. Liam, som bara var ett halvår när Tony dog, vet att han har två pappor – pappa Tony och pappa Peter.

Linda och Peter ser det som sin uppgift att hålla minnena av Tony och Mia vid liv och tala om dem ofta. Inte minst för barnens skull. Men de är också måna om varandra på ett annat sätt.

Värderar kärleken högre

– Jag är verkligen otroligt rädd om Peter. Jag värderar kanske kärleken högre nu för jag vet hur fort man kan förlora den.

Linda säger att det tog lång tid innan hon tillät sig att vara glad på riktigt. Att hon drabbades av dåligt samvete om hon kom på sig själv med att sitta och le.

Tillåter sig leva vidare

Nu, med lite perspektiv, önskar hon att andra som förlorat någon och är i samma situation tillåter sig att leva vidare och – framför allt – att känna glädje.

– Tonys och Mias högsta önskan skulle ju vara att vi fortsätter att vara lyckliga. Livet kommer kanske inte att bli likadant som det var. Men det kommer att bli bra! Man lever bara en gång. Och kärleken är ju det allra finaste som finns.

Läs mera om

Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen