Gå till innehåll

Psst...

Det ser ut att vara tekniska problem just nu. Vi ber om ursäkt.

svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
krönika 22 februari

Deltidsbonden: Tack och lov för alla mandelmänniskor!

Fantastiska Mandelmanns är inte ensamma. Det finns mandelmänniskor överallt. Lands Kristina Bäckström skriver om hur det är att vara en ovan "deltidsmandel" i lamningstider.

FOTO: Kristina Bäckström

Det finns bara en Gustav Mandelmann, det är säkert, och bara en Marie Mandelmann. Det är ytterst få som kan lägga beslag på folks hjärtan via tv:n som de gjort.

Mandelmänniskor finns där emot lite överallt.

Precis som Gustav och Marie lever de självhushållarliv. De kan ha en liten flock djur eller en stor. Kanske är de mandelmänniskor på deltid eller på så många jobbprocent att John Blund kräver OB-tillägg.

Det gemensamma för mandelmänniskor är att de lever nära sina odlingar och sina djur, ömsint sammanflätade. De är uppriktigt glada över att se hur det växer och över att de, på sätt och vis, får vara med i flocken.

Många av dem märks knappt för de håller till på en bunt små tegar i ett skogsbryn någonstans. De har liv som verkar hållas ihop av balsnören, silvertejp och gammal krokig spik de knackat nödtorftigt raka mot en sten.

Om man ser till det yttre har min lilla gård inte mycket gemensamt med Mandelmanns. Det är där emot mycket balsnören och gammal spik och när jag sätter upp håret blir det ingen tjusig fläta. Jag snor ihop trasslet med en pinne bara.

Jag är deltidsmandel. Maken håller den lilla gården igång på mer än heltid medan jag flamsar fram och tillbaka mellan stan och gården.

En sen kväll ringer mobilen och maken gastar. ”Nu blev det tokigt med en tacka!”

Lammen kom som de skulle men hon vägrade ta sig an ett av dem.

Okej, lammnäring. Hur ofta och hur mycket. Tänk om hon inte äter alls? Eftersom jag sitter i en vardagsrumssoffa ljusår från händelsernas centrum får jag göra som varje panikslagen modern människa gör. Jag idiotgooglar och får i snitt 15 vitt skilda svar på varje fråga.

Sedan blev jag räddad av en grupp mandelmänniskor. Just de här hittade jag i en facebook-grupp för folk som har får. Det här är en hög helt fantastiska ”mandlar” som kan för att de gjort själva och sedan glatt delar med sig till andra.

Jag lovar, det kan inte ha gått mer än tre minuter innan jag fick lugnande svar från klokt folk.
Ett knappt dygn senare är det dags igen men nu struntar jag i googlingen och skickar ett nödrop direkt till fårkännarna.

”Ett lamm bajsar som messmör. Vad ska vi göra? (Ursäkta matliknelsen.)”

Svaret kommer sekundsnabbt.

”Det är heeeeelt normalt!”.

Några dagar senare är jag på plats på gården och kan byta de blurriga stallbilderna jag fått postade till mig mot egna synintryck.

Vid det här laget har de två första lammen blivit sex. Flasklammet Ofelia och studsiga brorsan Oskar har fått sällskap av de gråspräckliga Ossian och Odette. Sen kom Omar och Oliver med sina vita pannluggar.

Vi står där och tittar på flocken, maken och jag. Hon med de mjuka kinderna, den vita och hon den där hariga som man aldrig kommer i närheten av.

Det är en flock vi lärt känna så gott vi kan, som mandelmänniskor gör.

Och sen får jag sitta där, på en gammal campingstol bakom stallet, med Ofelia i knät. Hon slafsar lammnäring ur flaskan så att det kippar i nappen. Oskar vimsar runt fötterna och baggen Niklas nafsar mig i hästsvansen.

Gustav Mandelmann hade säkert sagt nåt fint om det här som får hjärtan att smälta. Det kan inte jag.

Jag kan där emot meddela att lammen i ”min” flock inte luktar ull, de luktar barnpuder och havregryn.

Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen