Gå till innehåll

Psst...

Till den som ser detta: ha en underbar dag! :)

svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
krönika 12 april

Krönika: Därför måste vi sitta vid lägereldar

En bild på Facebook av en sotig kaffepanna och några eldslågor. Varför får den så orimligt många klick? Lands Håkan Steen söker svar en miljon år tillbaka i tiden.

FOTO: Håkan Steen

Jag var ledig en dag mitt i veckan härom sistens och gick ut i skogen och kokade kaffe. Inget märkvärdigt.

I vårt pyttelilla vedkök eldade jag kottar och småpinnar och efter fem minuter bubblade kaffet i den svartbrända pannans pip. Innan jag tog av den knäppte jag en bild med telefonen, och lade ut på Facebook för att retas med vänner som satt på jobbet.

Sumpen sjönk. Jag sörplade kaffe och lyssnade efter fåglar i de tysta vårvintermarkerna. Hoppades på mindre hackspett i den sanka lövskogen nedanför bergknallen, men hörde bara en envist kvillrande blåmes.

”Livet på en pinne”

Packade ihop efter någon halvtimme. Klickade på telefonen och skulle stoppa undan den, men råkade se att bilden på kaffekoket redan hade gillats över 20 gånger.

Hemma kollade jag igen. Över 50 gilla-klick! Och flera kommentarer i stil med ”åh, vad mysigt” och ”det där är livet på en pinne”.

Lockade fram känslor

Visst är det guld att sitta i skogen och koka kaffe, men nog har jag lagt ut många bilder tidigare som väl borde fått minst lika mycket uppmärksamhet. Alltså fisketurer på första isen, skidåkning i Sarek och annat underbart.

Men denna enkla bild av en sotig kaffepanna och gula eldslågor i en snöig skogsbacke visade sig bräcka allt.

Varför? Vad är det i denna bild som slår an så hårt hos mina medmänniskor?

Kaffestunden var höjdpunkten

I famlande efter svar tänker jag på Lennart som bodde i Dalsvallen i Härjedalen. Under ett stenblock i skogen hade han en sotig panna och dit fick jag följa med för att koka kaffe och spana efter björn.

Han var turistguide och brukade ta ut européer för att se tjäder, älg och annat exotiskt. Och han hade märkt att för många var kaffestunden själva höjdpunkten, till och med viktigare än eventuella möten med vilda djur.

De kom från tättbefolkade städer nere på kontinenten, från liv som förlorat kontakten med naturen och med upplevelsen av göra upp en eld och värma sig något att dricka. Att Lennart tog kaffevattnet från en bäck intill innebar förstås ren fulländning.

Suttit vid eldar i hundratusentals år

Jag tänker också på Kung Louie i filmen Djungelboken. Ni vet apan som vill att Mowgli ska lära honom göra upp eld, den stora och avgörande hemligheten som skiljer apan från människan.

Jag läser att vi har använt eld i mer än 400 000 år, kanske så länge som i en miljon år. Ett tydligare tecken på att vi då för länge sedan skiljde oss från övriga djurarter är svårt att tänka sig. Vi blev människor.

I hundratusentals år har vi alltså suttit vid eldar. Här har vi ätit, druckit, värmt oss och känt oss skyddade mot mörker och vilda djur.

Skydd mot stress och krav

Kanske väcker min lilla bild av eld och kaffepanna detta primitiva behov av skydd. Idag är det inte mot mörker och vilda djur, utan mot stress och krav. Vi vill sitta still, värma oss och vända världen ryggen.

Då tänker jag också på Karin Boye och två rader ur dikten I rörelse:

”Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.”

För vi är på väg. Vi har alltid varit på väg. Även om vi är bofasta, så är vi obönhörligt på väg genom livet och tiden. Elden och kaffeslurken är en lucka, en minimal krökning i rumtiden, där vi får känna oss eviga. En stund.

Som om detta vore möjligt.

Läs mera om

Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen