Gå till innehåll

Psst...

Det ser ut att vara tekniska problem just nu. Vi ber om ursäkt.

svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 21 juni

Krönika: Nu slutar vi ljuga om livet på landet!

Var inte ledsen om det inte ser ut som det känns. Du är inte ensam. Lands Kristina Bäckström drar designerfilten av myten om det puttenuttiga landsbygdslivet.

Nu drar vi designerfilten av bilden av livet på landet, tycker jag. Det är dags att gnaga sig ner genom lagren om föreställningar om vad som är det goda livet och hur det ser ut för vi är lurade hela bunten.

Låt mig precisera genom att berätta några episoder ur mitt eget lantliga liv på en liten, liten gård någonstans i Värmland.

1. Det är sommar och jag städar hönshuset. Om gärningen skulle beskrivas i fint, blankt magasin om livet på landet skulle det stå att jag ”pysslar om de fina små hönorna som så troget ger mig färska ägg”. Till detta skulle visas en bild på en kvinna med fluffigt hår, finkofta, leggings och långskjorta med volanger.

Jag är nöjd och känner de naturliga vibbarna. Vinden sveper genom håret när jag skjuter den väl använda skottkärran över gårdsgruset. Jag känner mig stark, naturnära och kapabel. Mina fina små hönor.

Maken, som ser mitt trägna slit, smäller av en bild för att dokumentera. Ögonblicket är fruset och en avgrund mellan föreställning och verklighet avslöjas.

2. Svetten svider på överläppen. Maken har kastat sig på grisen inne i vindskyddet och håller ner bakdelen för allt vad han är värd. Jag står på knä i leran och har kopplat ett fast grepp om ett öra och ett framben. Världens snällaste och tålmodigaste veterinär håller andra örat och punkterar bölden som den stackars grisen har på kinden.

Gyltan bajsar skräckslaget och skriker som bara en stucken gris kan.

Efteråt tittar vi på varandra, maken och jag. Jag är lerig och har ena benet fullt av klövformade blåmärken. Maken har en klick grisbajs i pannan och skavsår mellan ögonbrynen. Grisborst rivs.

Det var inte så här jag såg det för min inre blick. Jag skulle stå vid staketet i blommig kjol och hälla blasten från hemodlad kålrabbi i grishon. Stövlarna skulle vara blanka och grisarna bara glada. Ännu en avgrund.

3. Inte långt från vår lilla gård står Ernst Kirchsteiger och gnuggar skäggstubben framför kameran. När han river i ett gammalt hus tar han fram husets själ. En lensliten golvtilja lyfts och avslöjar dolda skatter, stadiga bjälkar och rostiga beslag som förvandlas till vackra ljusstakar.

Jag är också barfota när vi river upp golvet i köket men där slutar likheten. Det knakar till och under den dåligt fernissade golvbrädan är utrymmet fyllt av en intressant mix. Fogskum, halvmurket spån, husfix och några benbitar som mössen släpat dit och knaprat rena.

Avloppsröret i gjutjärn är sönderrostat i ena änden och sitter som berget i den andra. Vi slår av skiten med släggan och så sitter jag där och väger rörstumpen i näven.

En mix av rost, slam och avloppsvatten skvalpar ut. Det här gör inte ens Ernst ljusstake av.

Missförstå nu inte. Det är inte sämre i verkligheten, bara annorlunda och jag vill inte ha det på något annat sätt. Det finns inget sturskare än en tant som just brottats med en skrikande gris och även om det är obehagligt med hönsgödsel i foppa-tofflorna så föder det en tålighet man har nytta av i längden.

Och nästa gång du ser Ernst dra ner en skruv i ett spaljébygge i ett enda drag för att sedan smeka över skruvskallen med tummen får du tänka på mig.

När jag skruvar studsar det slitna bitset i spåren. Metallspånet yr. I min verklighet klappas inga skruvskallar.

Läs också:Krönika: Lycka är en skrotburk med gott och blandat

Kommentarer

Genom att kommentera på Land så godkänner du våra regler.

Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen