Mobiltäckningen i trakterna norr om värmländska Vegerbol är i uselt skick, vilket är aningen absurt eftersom man här kunde tala i telefon redan 1863. 13 år innan Alexander Graham Bell tog sitt berömda patent, alltså.

Historisk tillbakablick – 50 år med Land

Under hela Lands jubileumsår bjuder vi på läsarnas favoriter i repris.

Startade med två urinblåsor

Lars Magnus Eriksson hade just fyllt 17 år när han förband två urinblåsor från gårdens grisar med en svagströmsledning. Plötsligt kunde mamma Maria på hemmanet Nordtomta meddela till smedjan, när kvällsgröten var klar.

Hennes röst fick membranet att vibrera mot ett järnstift, strömmen bröts – eller inte bröts – och ett motsvarande membran svängde i samma takt 300 meter längre bort. Samma princip som än i dag styr en mikrofon och en högtalare.

Fem generationer bönder

Märkligt förstås att en faderlös bondpojke mitt i urskogen kunde komma på idén.

Letar man bakåt i släkten finner man i princip bara en enda färgstark figur: Korpralen Brynte Nilsson Prästberg som satt fånge hos ”hundturken”, flydde hem med en kamrat och slutligen dränkte sig i Skärmnäsviken 1783.

Åtminstone fem generationer bakåt är samtliga både döpta och begravda i de båda grannsocknarna Stavnäs eller Värmskog i sydvästra Värmland. De tycks nästan utan undantag ha varit bönder eller torpare.

L M Ericsson höll låg profil

Och själv försökte L M Ericsson hela livet hålla en låg profil. Det var hans apparater som fick tala.

När Stockholms högskola omsider ville ge honom medalj, svarade han med ett blygsamt brev:

”Men då mitt medvetande ej kan överskyla mina bristande förutsättningar för ifrågavarande hedersbevisning, så nödgas jag för min inre frid vördsamt avböja densamma.”

Alltid skygg för offentligheten. Alltid en särling, både i tanke och handling.

Gruvdräng, rallare och falskmyntare

Av kamraterna kallades han Sågbocken för sitt kutiga, lite undernärda utseende. Och eftersom han bara hade femårig folkskola, hänvisades han till tillfälliga jobb som gruvdräng, rallare, smedhalva och – falskmyntare.

Tolvskillingarna i tenn som spreds över bygden var ett imponerande hantverk. Tur att länsman såg dem som ett pojkstreck och nöjde sig med en avhyvling.

Det var också som gravör Lars Magnus Ericsson lyckades få jobb i Stockholm, dit han 1866 kom vandrande till fots. På Öller & Co Telegrafverkstad erbjöds han två kronor i veckan och en soffa i verkstaden.

När kollegerna festade, sparade han pengar, drack mjölk, åkte fjärde klass på tågen och fick stipendium till Tyskland.

L M Ericcsons första verkstad låg på Drottninggatan

1 april 1876 kunde han skruva fast dörrskylten ”Lars Magnus Ericssons Verkstad” längst upp i huset på Drottninggatan 15. Bakom dolde sig 13 kvadrat, två trampsvarvar, en uppsättning verktyg och en tolvårig springsjas. En blygsam start på ett imperium.

Samma höst fastnade hans blick på en liten rubrik i Dagens Nyheter: ”En telegraf som talar”. I USA skulle en mr Graham Bell ha uppfunnit ”ett underverk som klart och tydligt överflyttar vid telegrafens ena ända yttrade ord till den andra”.

Det påminde onekligen om grisblåsan hemma i skogsbrynet. Den 21 augusti 1877 förevisades amerikanen Bells uppfinning Stockholm och Lars Magnus Ericsson var givetvis på plats.

Bondsonen var smart

Och den värmländske bondsonen var smart. Han insåg att Bells telefon saknade svenskt patent och därmed var fri att kopiera.

L M Ericssons snillrika hjärna kom dessutom snabbt på små förbättringar som gjorde apparaten mindre klumpig och fick rösten att låta klarare.

När 1878 var till ända, skulle han både ha sålt sina första telefoner för 55 kronor och gift sig med 17-åriga Hilda Simonson, dotter till en hovsadelmakare.

Det finns en förtjusande historia om deras möte. Lars Magnus Ericsson vandrar en dag förbi ett öppet fönster i Stockholm och hör orgelmusik. Men tonerna skär sig. Eftersom han själv äger absolut gehör, erbjuder han sig att titta in och stämma instrumentet.

Att sedan orgeln visar sig vara ett hopplöst projekt, hindrar inte att ljuv musik uppstår.

I brudgåva får flickan ett nytt instrument, tillverkat av fästmannen. I dag står den längst fram till höger i Värmskogs kyrka, spänner över fyra oktaver och är fortfarande skön att spela på.

Kvastskaftet blev standard

Hilda Ericsson skulle resten av livet vara hans lojala medhjälpare. Inte ens fyra barnsängar hindrade henne att linda spolar åt makens firma. Som nu snabbt började växa.

Inte för att Lars Magnus alltid var först. Men oftast bäst.

Den moderna telefonen var född

Tidigare än någon annan förstod han hur den nya uppfinningen kunde förbättras och exploateras. I verkstaden drog han snabbt några linjer med krita och om aftonen var prototypen klar.

En dag band en anställd ihop högtalardel och mikrofon med ett kvastskaft för att få ena handen fri när han telefonerade. Då gjorde L M raskt idén till standard. Den moderna telefonluren för både mun och öra var född.

Fattig landsbygd

Så gick affärerna också som de gick. 1886 hade Stockholm världens största telefonnät med drygt 4 800 abonnenter. Sverige var ännu mest fattig landsbygd, men skapade teleprodukter som fick omvärlden att häpna.

Men blott 54 år gammal abdikerade plötsligt telefonkungen.

Sista åren hade slitit på kropp och familj. Hustrun vittnade om att han plötsligt kunde falla i gråt bakom morgontidningen av ren utmattning. ”Gått in i väggen” skulle vi nog sagt i dag.

Nu blev det i stället religiöst grubbel och mönsterjordbruk.

Samtalsämne i stugorna

På Alby gård vid Mälaren skaffade den storskäggige patriarken de senaste jordbruksmaskinerna, drog in elektricitet och byggde klocktorn, vindmotor och bostäder åt sina lantarbetare.

Ett av de mera våghalsiga experimenten handlade om elektriska plogar. Ingen succé, kanske – men väl ett samtalsämne i stugorna.

Föredrog brev framför telefon

1906 köpte han också den närliggande Hågelby gård, där han som 20-årig luffare hade körts på porten och svurit att återvända som husets herre.

Nu blev det storslagna byggen i målad betong: utsiktstorn, ringmur, ekotempel, brunnspaviljong och elvafotiga tvättställ med tak (!).

Men 1924 drabbades Lars Magnus av en parkinsonliknande sjukdom, som gjorde att han inte längre kunde hålla pennan stadigt i handen.

Ändå talade han ogärna i telefon. Paradoxalt nog föredrog det åldrade telefongeniet att diktera brev, när han ville kommunicera med omvärlden.

En grankvist som gravsten

Två år senare kom döden nästan som en befriare i form av en hastig hjärnblödning. Och eftersom bondsonen aldrig riktigt trivts med den borgerliga prakten, blev begravningen i Botkyrka en spartansk historia.

”Namnlös har jag kommit till världen och namnlös vill jag gå bort” hade han sagt, och man undrar vad han skulle ha tänkt om han vetat att namnet L M Ericsson skulle bli ett begrepp över hela jordklotet, med 90 000 anställda i över 100 länder…

En enda utsmyckning fick pryda den stenlösa graven: En enkel grankvist från barndomshemmets skogsbryn.

Där telefoner både föds och dör.

Läs också: Torparsonens idé blev världssuccéFira Land 50 år här!