Lands brudpar firar guldbröllop

Genom fönstret från matsalen syns gårdsplanen och ladugården. Inne på matsalsbordets linneduk, framför den bruna kakelugnen, ligger tre blekta färgkort. Alla är tagna under en och samma höskörd på 1970-talet.

Lennart och Margareta slår sig ner vid bordet.

– Det fanns ju inte tid att gå runt med någon kamera, ursäktar sig Margareta.

Minns arbetet med glädje

När de ser tillbaka på sitt liv tillsammans, här i det skogrika västra Småland, är det arbetet de minns. Och de minns det med glädje.

– Som alla bönder har vi fått slita men vi har haft roligt under resans gång. Det finns en glädje i att jobba och klara sig själva, säger Margareta.

Träffades på en dans

Hon växte upp någon mil bort, i Vrå, alldeles på gränsen till Halland. De båda ”bonnaungarna” träffades på en dans på Lido i Lidhult. Margareta var 16 år. Lennart, som är sju år äldre, hade redan hunnit göra lumpen, arbetade som svetsare och hade precis tagit över föräldrahemmet Klausön.

– Lennart såg pigg och glad ut! Hade man fått tre danser av en kille och tyckte han var okej kunde man bjuda upp honom på första damernas. Det var lite så det gick till, berättar Margareta.

– Ja, det löste sig väl, tillägger Lennart med ett snett leende.

Vann fjärdepris

Det var även på Lido som bröllopsfesten efter vigseln i Vrå kyrka hölls den 25 juni 1971. Men dessförinnan hade de unga tu vunnit fjärde pris i tidningen Lands stora brudparstävling. Till den inbjöds alla som skulle gifta sig i Svenska kyrkan eller någon frikyrka under perioden den 15 maj till den 30 juni. På den tiden firades nästan alla bröllop under helgerna Kristi himmelsfärd, pingst och midsommar.

Ville bo på landsbygden

Uppgiften var att svara på ett antal frågor plus att lämna en motivering till varför man ville bo på landsbygden.

– Jag skrev något om att pengar inte är allt. Att man ska vara där man trivs, minns Margareta.

Förstapristagarna vann en välfylld brudkista men Lennart och Margareta blev nöjda med fjärdepriset, ett uppslagsverk.

– Vad man än har funderat på har man ju kunnat titta i de här böckerna. I dag använder vi dem inte lika mycket för nu har man ju datorn.

Läser alltid Land

Land har de också läst i alla år. Lennart brukar ta jordbruksdelen först men läser med behållning även artiklarna i konsumentdelen.

Margareta nöjer sig med den sistnämnda.

– Så länge jag kan läsa kommer jag att läsa Land, säger hon.

Tog över gården

Lennart tog över föräldrahemmet redan 1968 sedan hans far gått bort. I samband med giftermålet flyttade Margareta in och Lennarts mamma skaffade en lägenhet i Markaryd.

– Jag hade gärna varit en fluga på väggen och hört vad folk i stugorna sa om hur vi skulle klara det. Vi var ju så unga, säger Margareta.

Men det gick bra. Lennart fortsatte att arbeta skift på en industri i Ljungby, drygt fyra mil bort, ända till 1978. Margareta fanns hemma på gården och kunde sköta mjölkning och annat de tider Lennart inte fanns till hands.

Hörde barnen gråta

Alldeles enkelt var det förstås inte, särskilt inte sedan de tre döttrarna fötts.

– Ibland kunde jag höra den ­minsta gråta inifrån medan jag höll på. Jag var ju tvungen att lägga dem i spjälsängen medan jag var i lagården. Och sedan var de uppe länge om ­kvällarna eftersom de fått sova

middag så sent, säger Margareta.

• Hänger med teknikutvecklingen

När Lennart tog över stället var gården på 48 hektar och det stod 5–6 kor och lite ungdjur i ladugården.

– Vi fick bära mjölken och slå den i kannor. Rörmjölkning och tankar fick vi först 1975. Då ökade vi till lite fler djur och hade 19 kor som mjölkade, berättar Lennart.

I flera år investerade de omkring 100 000 om året i maskiner. Att hänga med i teknikutvecklingen har varit viktigt.

– I och med att jag jobbade borta måste arbetet hemma gå snabbt, förklarar han.

Tog all vår skog

Den största händelsen på Klaus­ön under alla dessa år var, utan konkurrens, stormen Gudrun i januari 2005.

– Den tog all vår skog jag hade gallrat, den vi kallade ”pensionsskogen”, säger Lennart.

Slet länge med korna

Ett par års tid fick ägnas åt uppröjningen och Södras uppbackning var en trygghet. Skogen betyder fortfarande mycket. Numera tar de hjälp med röjningen men Lennart kör själv ut timret.

– Men Gudrun tog lite knäcken på oss. Det var tufft. Livet blev aldrig riktigt som det hade varit innan, säger Margareta.

Däremot tyckte det inte att beslutet om att sälja mjölkkorna var så svårt.

– Jag började ju bli till åren, vi såg att vi kunde klara det utan mjölkproduktionen och vi tyckte att vi hade slitit länge nog, säger Lennart.

Fått leva med naturen

Tänk att kunna åka på auktion på bästa mjölketid! Eller att resa bort. Tidigare hade enda semestern varit Arlakretsens dagsutflykt frampå höstkanten.

Allt har förstås inte varit arbete ändå.

– Vi har alltid sett till att hinna träffa goda vänner. Och så har vi ju fått leva med naturen. Det är det finaste som finns, säger Margareta.

Lennarts och Margaretas tankar om äktenskapet

Lennart och Margareta tror att det kan vara lättare att hålla ihop som lantbrukare i och med att man delar arbetet och ansvaret för gården.

– Det är mycket som binder en och man är beroende av varandra. När båda har jobb på annat håll krusar de inte. Det har väl inte gått friktionsfritt alltid men Margareta är snäll. Det måste vara ett givande och ett tagande, säger Lennart.

– Sedan hinner man ju inte tänka så mycket när man alltid har att göra. Och som bonnaunge är man inte så himla petig med saker och ting, säger Margareta och fortsätter:

– Det måste ju finnas en gnista. Men med åren blir det en annan sorts kärlek. Djupare och bredare.

Läs också: Gå för din hälsa

Läs Land du också! Börja prenumerera