ÅSIKT: Ruiner utan krig – svenska kulturarv rivs mer än någonsin förr

Kulturarvet är av största betydelse för världens folk läser jag i en skrift från svenska Sida. Undantaget vårt eget folk då, tänker jag. För även om Sverige internationellt gärna talar stort om kulturarvets fundamentala värde för samhällets utveckling, och om vikten av att värna det vid väpnade konflikter, så låter vi gladeligen vårt eget lands kulturarv förgås.

Det rivs idag, upplever jag, fler kulturhistoriskt intressanta byggnader än under 1960-talets centrumsaneringar. Fast nu är rivandet utspritt över hela landet.

Det sker på flera plan och av flera olika anledningar. Men den främsta anledningen till att det sker är att vi låter det ske. Politikerna, både inne i staden och på landsbygden, verkar helt ha förlorat insikten om kulturarvets betydelse för ett samhälle.

Spöklikt landskap

Den snabba omvandlingen av jordbruket, från småskaligt till storskaligt, har lämnat stora delar av den svenska landsbygden öde. Tusentals lantegendomar som byggts upp med stor möda står i dag spöklikt tomma. Ett kulturlandskap som för inte alls så länge sedan dominerade vårt land kommer snart vara utraderat.

Parallellt med detta har en nationell politik som sedan decennier allt mer enögt fokuserat på allt större städer gjort att allt fler landsortsstäder börjar likna trasiga kåkstäder. Där frågor om kulturarv, kulturmiljöer och ortens kulturhistoriska identitet, överhuvudtaget inte finns på den kommunala dagordningen.

Lika illa är det inne i de större städerna. Här ska det förtätas. Oftast utan att man gjort någon grundlig analys av varför, hur och vilka konsekvenser det kan få om det görs på ett felaktigt sätt. I förtätningens namn gröps de svenska stadskärnorna ur på det som återstår av kulturarv när vinsthungriga exploatörer krokar arm med blåögda kommunpolitiker som tävlar i att leka låtsasentreprenörer. I många fall riskerar denna typ av processer att bli dyrbara inte bara för städerna själva, utan också i förlängningen för Sverige som nation. Det om något borde vi ha lärt av centrumsaneringarna vars sår på många håll än i dag är oläkta.

Raderat järnvägsarv

Dessutom har det statliga Trafikverket de senaste tio åren ägnat sig åt att radera ut stora delar av det svenska järnvägsarvet. Av de cirka 1 500 järnvägsfastigheter man fick i uppdrag att ”avveckla”, de flesta gamla stationer, godsmagasin och banvaktsstugor på landsbygden, har cirka 85 procent rivits.

Med metoder och argument som i mina ögon varit mycket tvivelaktiga har man kyligt kört över de lokala opinioner som tagit strid för sina kulturmiljöer. Det som har skett är ett av de största samlade kulturmiljöövergreppen i modern tid. Den passivitet de instanser och myndigheter vars uppgift det är att värna kulturarvet uppvisat i denna process, är en tydlig värdemätare på kulturarvets låga status.

I Sidas skrift ”Omsorg om kulturmiljön” talar man om ”kulturmiljön som en väsentlig resurs för en levande samhällsutveckling” och om ”kulturarvets fundamentala värde i ett vardagligt samhällsplanerings- och utvecklingsperspektiv”. Här står det:

”Skada på kulturegendom, som tillhör vilket som helst folk, innebär en skada på hela mänsklighetens kulturarv, för alla folk ger sina bidrag till världskulturen. Bevarandet av kulturarvet är av största betydelse för alla världens folk, varför det är viktigt att detta arv skall åtnjuta internationellt skydd”

Ruiner utan krig

Nu visar sig att dessa ord är hämtade från den internationella Haag-konventionen till skydd för kulturegendom i händelse av en väpnad konflikt. I sådana sammanhang är det nämligen väl känt att ett av de vanligaste sätten att långsiktigt skada ett folk är att beröva dem deras kulturarv.

I Sverige behöver vi ingen väpnad konflikt för att beröva oss vårt kulturarv. Den saken klarar ansvariga politiker, fastighets- och byggbolag samt statliga verk alldeles utmärkt på egen hand.

Vad tycker du? Skriv en debattartikel!

—–