Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
åsikt 25 november 2015

"Att vara flykting är förnedrande"

När Indira Stefanovic tvingades ge upp allt hon hade och fly för sitt liv förvandlades hon till flykting. Men att hamna i en massa av människor som inte längre betraktades som individer var förnedrande. Fortfarande tror många människor att alla flyktingar är likadana.

En nobelpristagare från Jugoslavien skrev en gång att så länge man kan peka på en plats på kartan och säga ”det här är mitt hem” blir alla resor bara resor, men den gången man förlorar den platsen blir alla fortsatta resor bara flykt.

Jag har varit på flykt i 22 år och 7 månader.

En kall, disig och grå vintermorgon 1993 i Sarajevo stod jag i kön utanför ett ställe där man kunde köpa 225 gram bröd per person. Framför mig i kön stod två kvinnor som berättade att en konvoj från Röda Korset skulle försöka ge sig av från staden klockan 10. Jag hade fått falska papper från en läkare om att jag var höggravid i sjunde månaden och att det var en riskgraviditet med fara för både mitt och bebisens liv. Men, jag fanns inte med på listan. Jag bestämde mig att försöka ändå.

Tiden tickade iväg och jag hade 40 minuter på mig att packa mina saker. I två väskor stoppade jag ner lite kläder och ett par skor i. Jag tog två soffkuddar och tejpade fast dem på magen. Sedan en skinnjacka och vinterkappa över och jag såg ut som en groteskt mager, blek, gravid kvinna.

Jag var smal när kriget började och hade gått ner cirka 20 kilo sedan dess så jag såg inte speciellt frisk ut.

Jag har alltid älskat att läsa och böcker var min stora passion. Det var därför jag läste litteratur på universitetet och arbetade som gymnasielärare. Hela lägenheten var fylld med böcker och nu jag stod där och försökte välja några som jag kunde ta med mig. Det kändes som att hjärnan hade stängt av alla känslor i kroppen för att överhuvudtaget kunna klara av det jag var på väg att göra. Till slut valde jag tre böcker, två skönlitterära och en grammatikbok. Sedan gick jag ut och låste dörren till det som var mitt hem och jag visste att det var förmodligen sista gången jag gjorde det.

Inombords var jag bara tom. Det fanns ingen känsla alls, bara oändlig tomhet. Jag visste att livet jag hade önskat mig och jobbat hårt för att få aldrig skulle bli verklighet. Många år i skolan, plugg, hårt arbete för att sedan kunna disputera på universitetet i Sarajevo.

Minnen från gården utanför Sarajevo där jag precis hade planterat hallon, mina vänner, språk, musik. Allt detta låste jag in i den där lilla lägenheten som jag höll på att lämna. Hjärnan bara skrek: ”känn inte efter, känn inte!”

Konstigt nog var jag inte rädd, inte då i alla fall.

När vi kom till stället där konvojen skulle avgå ifrån var det kaos. Tusentals människor som grät och tog farväl av varandra. Jag var tvungen att göra något för att få soldaten, som kollade våra papper, att släppa ombord mig på bussen utan att kolla listan. Jag sa till min väninna att jag skulle låtsas svimma och hon skulle skrika och ropa på hjälp. Vi gjorde förmodligen våra livs roller där och soldaten släppte ombord mig.

Att gå mot soldaten med falska papper i handen och kuddar tejpade på magen och samtidigt spela orädd är ingen lätt uppgift. Skulle de upptäcka mig skulle jag bli jag misstänkt för att vara förrädare, spion. För det hamnar man i fängelse och att hamna där som en ung kvinna mitt under ett brutalt krig är värsta mardrömmen man kan tänka sig.

På vägen ut ur staden stannade några speciella styrkor konvojen och letade efter män som hade lyckats gömma sig för att försöka fly. De som hittades misshandlades inför våra ögon. Det är ett speciellt ljud när ett gevär träffar ben i en människokropp. De slog, gång på gång, överallt.

Jag kan fortfarande vakna kallsvettig efter att ha drömt om det ljudet.

Väl framme i Serbien hittade jag min familj och vi bestämde oss att försöka lämna landet. Vi gick från ambassad till ambassad och frågade om de tog emot flyktingar men alla länder hade redan stängt sina gränser. Danmark hade inte gjort det och de sa att vi var välkomna.

Jag lånade 500 tyska mark och köpte bussbiljetter till mig och min mamma. Sedan gav vi oss iväg på en resa som kom att förändra mig och mitt liv för alltid. Jag förvandlades till flykting och fortfarande, 22 år senare, tror många människor att det är en personlig egenskap att vara flykting. Att det är någonting som man är och att vi alla är likadana.

I Polen missade vi färjan till Danmark med 20 minuter. Nästa färja skulle gå till Sverige.

Den natten, när vi väntade på att få åka, var vi närmast 300 flyktingar som hade samlats i hamnen Swinoujscie i Polen. Stressade, oroliga och ledsna människor som försökte bringa lite ordning i kaoset som vi alla befann oss i. Tankarna for omkring i mig: ”Vågar jag ta steget och chansa på att Sverige tar emot flyktingar? Mina pengar räcker bara till ett land, antingen Danmark eller Sverige. Vad händer om vi kommer till gränsen och det visas att Sverige stängt sina gränser? Vart ska vi ta vägen då? Hur ska vi ta oss vidare utan pengar? Hur blir det med mamma?”

Den ensamhet och maktlöshet som jag kände den kvällen är svårt att beskriva.

Att komma från en belägrad stad där hundratals granater föll varje dag, där man inte haft mat, vatten och elektricitet i nästan ett år. Där prickskyttar spred kaos och jag visste att varje steg utomhus kanske var mitt sista. Att komma från krigets helvete till en hamnstad, förvandlad till en flykting i den namnlösa massa människor som ingen längre betraktade som individer var förnedrande.

Jag var van att vara en stolt, arbetande människa som gjorde rätt för sig. Plötsligt befann jag mig på samhällets botten där alla hade ”rätt” att betrakta mig som mindre värd. Varför? Var någonstans försvann jag på vägen? Hur blev jag mindre värd som människa? För att några människor sköt på mig, stängde av vatten och tillförsel av mat? För att någon dödade min morbror? För att någon bombade mitt föräldrahem?

Räknas vi som vi människor bara så länge vi äger någonting?

Den natten var ett av de dygn som jag inte ens vill minnas. Fortfarande skapar sådana minnen en ångestliknande känsla i kroppen. De första månaderna i Sverige var som ett enda stort kaos av oro och mardrömmar. Jag sov kanske två timmar per natt och vaknade ofta av att jag hörde någon kvinna skrika. Det tog alltid några bråkdelar av en sekund innan jag förstod att det var jag som skrek.

Några månader efter att jag hade fått uppehållstillstånd fick jag mitt första jobb och sedan dess har jag arbetat och pluggat. Det blev en till universitetsutbildning, den här gången i cirka sju år och sedan många år tillbaka ett jobb som gymnasielärare. Många underbara svenska vänner har kommit in i mitt liv och oändliga svampturer i skogen har det blivit.

Till slut vill jag bara säga till er kära medmänniskor, att det enda jag önskar är att bli bemött som individ och behålla rätten att kunna peka på Sveriges karta och säga ”det här är mitt hem!”

Indira Stefanovic

Har 13 års universitetsutbildning

Namn: Indira Stefanovic.
Ålder:  49.
Yrke: Gymnasielärare (har sammanlagt 13 års universitetsutbildning), egen företagare, håller föreläsningar, jobbar ideellt som ordförande för Byrån mot diskriminering Östergötland.
Bor: Borensberg.

Vad tycker du? Skriv en debattartikel!

 

Relaterade artiklar

Läs mer om

Lands Nyhetsbrev

Gör som 49 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheter
Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.


Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen