Katarina Östholm: ”En brinnande kåta är farligare än en sprucken akademi”

Här uppe i norr är stormen av annat slag. Långt ute i skogen i Stenträsket, Västerbotten, brinner en ensam samekåta. Ägaren, 68-åriga Anita Gimvall, får stå och titta på när kronofogden med hjälp av en handfull poliser tänder eld på kåtan och låter den brinna ned till grunden. Ett 20-tal personer har åkt skoter till den avsides belägna platsen för att protestera.

Sällan blir bilden av ett kluvet land tydligare än så.

Å ena sidan en kungligakademi med över 200 år på nacken, med ledamöter som andas kulturell förfining och exklusivitet; ett slutet sällskap med tystnadsplikt bakom lyckta dörrar, en skattebefriad organisation god för nära två miljarder kronor som delar ut världens dyraste litteraturpris samt den ordlista som ska ge svenska språket ”renhet, styrka och höghet”.Läs också: Debatt: Maktspel avfolkar landsbygden

Å andra sidan ett urfolk som under århundraden systematiskt förnedrats, utnyttjats och gradvis fråntagits sitt land, sitt språk, sin kultur, sin självständighet, sin identitet och sin frihet – allt för att Gustav Vasa och alla statsöverhuvuden efter honom skulle kunna lägga beslag på norra Sveriges skog, malm och mark. Alla de rikedomar som fortfarande bär upp nationen – men som till så liten del kommer tillbaka till en allt hårdare sargad landsända. Läs också: Debatt : Sveket mot landsbygdens kommuner

Två nyhetshändelser. Den ena med tungt nationellt genomslag, den andra stämplad som en enskild angelägenhet och knappt ens det.

Samernas situation i dagens Sverige är en långt mer brännande fråga än den patetiska rensningen av Svenska Akademiens illaluktande garderobsmörker, där skeletten trillar fram ett efter ett. Sveriges vägran att ratificera ILO 169, en konvention som ger skydd för samers och andra ursprungsbefolkningars rättigheter, är inget annat än ett systematiskt maktmissbruk och en humanitär skandal.

Norge har skrivit under, Danmark likaså, tillsammans med många andra av världens länder. Men Sverige – en av de rikaste nationerna i världen, en humanitär stormakt som gärna framhåller sig som ett föregångsland när det gäller jämställdhet, välfärd och miljö – biter ihop och vägrar ge sin urbefolkning lagligt skydd.

Ändå är det ingen märkvärdig konvention. Den ger urfolk och stamfolk rätt att få förhandsinformation, bli konsulterade och vara delaktiga i beslut innan staten ger företag och andra tillstånd att komma in på territorier som av tradition och hävd är deras.

Och det är just det som avskräcker. För det finns ett problem med den nuvarande ordningen – samernas rättsliga ställning är för svag i befintlig lagstiftning. Samerna kan varken stoppa en exploatering eller skydda sina traditionella marker, trots att värnandet av markerna är en rättighet – inte ett särintresse – som måste garanteras.

För vad skulle hända om samerna plötsligt fick dessa rättigheter?

Då skulle storsvenskens egenhändigt formulerade och instiftade lag upphöra att gälla. Gruvbolagens, skogsbolagens, vindbolagens och vattenkraftbolagens i dag så självklara exploatering av halva Sverige skulle plötsligt bli möjliga att ifrågasätta. Vinsternas flöde söderut skulle dämmas upp.

Den krigszon av mer eller mindre havererade livsmiljöer för människor, djur och växter som industrierna lämnat efter sig skulle plötsligt gå att påverka. Den samhällskonstruktion som tillåter att vinster, skatter och huvudkontor självklart hamnar i Stockholm – eller utomlands – skulle vackla i sina grundvalar.

Läs också: Efter flera års tvistande: Girjas sameby vann mot staten

Och Anita Gimvall skulle få behålla sin kåta, den torvkåta som stått i Stenträsk i 120 år, som använts som övernattningsställe av hennes förfäder och som hon återuppbyggde efter moderns död för att ha en plats att återvända till.

Det må vara ett enskilt livsöde, en enskild händelse. Men symbolvärdet är enormt och ett symptom på något långt större; kåtabränningen demonstrerar ett kamouflerat motstånd mot förändring i maktbalansen mellan land och stad, mellan minoritet och majoritet.

Men en brinnande kåta kan bli gnistan i den krutdurk som, om den exploderar, skulle kunna leda till att utsugningen av Norrlands rikedomar plötsligt inte längre är acceptabel.

Och det, i sin tur, skulle kunna ge upphov till en kedjereaktion – all den uppdämda vrede som jäser inte bara på den norrländska landsbygden utan i landsbygder över hela Sverige skulle få en fackla att följa. Sveriges vägran att ratificera ILO 169 bygger på en stor, och delvis befogad, rädsla.

Läs också: Så mycket vill regeringen satsa på landsbygden

För vad händer om inte bara samerna utan hela den svenska landsbygdsbefolkningen ställer sig upp och kräver sina rättigheter?

För det är orimligt att vissa ska ta ansvar för vägar, vägbelysning, sjukvård, skolor, omsorg, fritidsanläggningar och förskolor – medan andra får det via skattsedeln.

Det är orimligt att hälften av Sveriges export skapas på landsbygden utan att vinster återförs i annat än mycket begränsad utsträckning.

Det är orimligt att landsbygdens befolkning får ta allt mindre del av allmän välfärd och samhällsservice och hänvisas till en peppig gör-det-själv-ekonomi.

Det är orimligt att möjligheten att välja ett liv på landsbygden snart inte finns.

Det är orimligt att resurserna forsar från Norrland till Stockholm, från land till stad, men sipprar ytterst motvilligt åt motsatt håll. Orimligt eftersom landsbygden är grunden till all ekonomi och all tillväxt.

Det är orimligt eftersom staden inte är något annat än en asfalterad skräpyta med slangar för näring in och avfall ut 365 dagar om året, en död zon där pengar i bästa fall kan föröka sig genom att para sig med andra pengar. Men bara så länge landsbygden levererar de grundläggande förutsättningarna – mat, energi, ren luft, friskt vatten, råvaror, naturkapital och livsförnödenheter.

Det är orimligt att elda upp en ensam kåta vid en sjö samtidigt som man tillåter industrier som sänker grundvattennivåer med 16 meter, som torrlägger myrar och förstör renbetesland, som jagar folk från sina hem och lämnar efter sig gigantiska miljöskandaler med läckande gifter och döda sjöbottnar som ingen tar ansvar för.

Det är orimligt att elda upp en ensam kåta när exploateringen av landsbygden snart når nya toppnivåer – om man släpper riskkapitalister och utländska bolag fria att köpa upp svensk skog och jordbruksmark.

En brinnande kåta är mycket farligare, och borde vara en mycket större nyhet, än en sprucken akademi. För den är gnistan som kan tända långt större bränder.

Katarina Östholm, kulturredaktör Mittmedia/allehanda.se

Läs också: Halva Ingvar Kamprads arv går till Norrland