Det har sagts mycket skumt om ängsvädd. Den kallas till exempel för djävulsbett, Devils bite på engelska. Det beror bara på hur roten ser ut.

Ängsvädden (Succisa pratensis) har en jordstam som förnyar sig själv. När en bit blir för gammal murknar den bort och nya rötter växer fram. Resultatet blir en avklippt, brun stump till rot och förr i tiden förklarades den avhuggna stumpen med att det var själva djävulen som krupit upp ur underjorden och tuggat.

Trivs i hjulspår

Det är mycket roligare att ägna sig åt ängsväddens andra ände. Den blommar så vackert att ängsvädden lätt kan misstas för att vara en frösådd trädgårdsväxt men den är en vild ängsväxt som tyvärr lever farligt.

Den växer helst på betade ängar och i samma takt som betesdjuren försvinner och ängarna växer igen blir ängsvädden allt mer sällsynt.

En oväntad räddning kommer från svensk elproduktion. Eftersom ängsvädden vill ha röjd mark och dessutom trivs bäst när marken har störts på något sätt växer den gärna i kraftledningsgator, helst i hjulspåren efter maskinerna som röjt.

Läs också: Midsommarblomster – spelar boule med sina frön

Larver i sovsäck

Hittar du en ängsvädd så sätt dig till rätta och glo. Blomman är en favorit för fjärilar och har du tur kan du få se någon av de sällsynta fjärilar som lever av ängsvädd.

Ängsväddsantennmal, kärrantennmal, ögonbrynsfältmal, röllikarullvecklare, svävflugedagsvärmare, rödfransad björnspinnare och, rarast av dem alla, väddnätfjärilen.

Just väddnätfjärilen är en känslig rackare så om du hittar ägg under ett ängsväddsblad eller ett nystan med inspunna larver får du ta det varligt.

Den är känslig för temperaturen och mamma fjäril letar rätt på precis rätt blad som får den mängd sol som krävs och inte mer. Larverna behöver 30-35 graders värme för att kunna smälta maten, därför nystar de ihop sig och väver en gemensam sovsäck för att hålla värmen.

Läs också: Baldersbrå – tillflykt för hotade kryp