Anna blev flerfaldig mästare i agility – genom att dressera får

När Anna var 11 år bestämde hennes föräldrar att det var dags. Hon skulle äntligen få en alldeles egen hund. Efter månader av grundlig research lutade det åt en nova scotia duck tolling retriever.

För att bekanta sig lite närmare med rasen åkte Anna och resten av familjen för att träffa en uppfödare.
– När vi klev ur bilen kom en av uppfödarens tollare springande mot mig över gårdsplanen. Jag hade aldrig sett något liknande, vilken hund! säger Anna.

Vid den här tiden var tollaren en ganska ovanlig ras i Sverige. Uppfödaren var tydlig med att hon inte tänkte sälja till vem som helst.
– Hela familjen fick komma på intervju. Det kändes rätt mycket som ett förhör faktiskt.

Tydligen ingav Anna förtroende, för hon fick sin valp. En liten rödpälsad och fluffig boll som fick heta Fame efter den legendariska tv-serien med samma namn.
– Jag hade sett Fame som musikal och dansade dessutom själv discodans, så jag tyckte att det passade.

Lilla Fame kom till familjen Nilsson på våren 1995. Anna tyckte att hon var otroligt lättlärd. Det var kanske inte så konstigt, tollare är kända för att vara arbetsvilliga och intelligenta, men det fanns fler förklaringar.

Under hela sin barndom hade Anna förberett sig genom att träna en rad andra djurslag. Djurslag som inte är tillnärmelsevis lika lättränade som en pigg tollare.
– Vi hade alltid olika djur på gården där jag växte upp. Katter, grisar, kaniner, hästar och diverse andra smådjur. Jag gillade att försöka lära dem saker på ett sätt som de själva tyckte var kul.

Anna plockade upp lite träningsprinciper från hästdressyr via sin storasyster och mixade dem med egna idéer. Det fungerade riktigt bra. Katten lärde sig att sitta på kommando. Grisarna kunde efter lite övning räcka vacker klöv. Ett flasklamm på tillfälligt besök gick fot och körde agility.
– Lammet hette Vitnos och blev otroligt präglad på mig. Hon ville inte alls vara i hagen med de andra fåren. Vi hade henne i en löplina i trädgården i stället.

När Vitnos blev lite större promenerade Anna omkring med henne i en sele. Det lilla lammet följde med nästan överallt.
– Jag hade faktiskt med henne till skolan en gång.

Att dressera lamm är knepigt. De går inte att motivera med godis eller leksaker. De är heller inte alls ”programmerade” att samarbeta med människor, till skillnad från hundar.
– Det var ganska svårt, men eftersom Vitnos var präglad på mig hängde hon med. Det gällde bara att vara envis och försöka visa med kroppsspråket vad hon skulle göra.

Tack vare att Anna tränat så många olika djur var hon väl förberedd när Fame väl flyttade in.
– Jag ignorerade det som var fel och belönade det som var rätt. Det kunde ta lång tid att få dem att fatta. Därför tyckte jag ju att allt gick så fort och lätt med Fame.

Anna upplevde att 1990-talets dominerande hundträning var alldeles för tuff och militärisk. Själv tränade hon bara trick med mjuka metoder och sög i sig av lärdomarna i hundpsykologen Marie Hanssons bok Min bästa vän – aktivering och hundpsykologi.
– Det gjorde att jag och Fame fick väldigt bra kontakt. Vid fyra månader hade hon lärt sig grundläggande vardagslydnad.

Efter första sommaren med hund började Anna gå kurser på den lokala brukshundklubben. Man kan säga att hon och hennes nätta tollare stack ut.
– Jag var nästan alltid yngst och de andra kursdeltagarna var oftast farbröder med hundar som rottweiler och schäfer.

Trots det kände Anna sig hemma. Hon fortsatte att hänga mycket på klubben, var med och startade en hundungdomsförening och utbildade sig till instruktör.
– Det var fint att jag fick så mycket stöd. Folk tog mig på allvar, lyssnade och försökte hjälpa till.

Runt millennieskiftet kom hundfreestylen för första gången till Sverige. Anna blev eld och lågor. I freestyle skulle hon kunna kombinera discodans, roliga hundtrick och lydnad.

Anna började träna ihop med en kompis och när Sveriges Hundungdom anordnade SM i freestyle anmälde de sig genast.
– Vi var de enda som ställde upp med ett parprogram, så vi vann parklassen, haha!

Under tävlingen fick Anna kontakt med Frida Binette och andra freestyleentusiaster. Tillsammans började de arbeta för att utveckla och sprida sporten i Sverige. Under gymnasiet åkte Anna land och rike runt och höll i kurser.
– Det var jag, Fame och cd-spelaren. Vi var överallt.

Som 15-åring blev Anna headhuntad till Eriksöre camping på Öland. De ville ha någon som kunde utveckla hundträningen där och Anna höll tre träningspass om dagen.
– Det kom jättemycket folk på alla nivåer. Jag höll på med det i några år och det genererade väldigt mycket uppdrag även på andra ställen i landet.

Utöver freestyleträningen och instruktörsverksamheten har Anna tränat och tävlat i agility, lydnad och flyball. I samtliga grenar har hon och Fame tagit hem flera USM-medaljer. Det har hon till viss del lammen, grisarna och de andra djuren att tacka för.
– Genom att träna dem övade jag upp mitt tålamod och fick en bred pedagogisk repertoar. Det har jag haft otroligt stor nytta av även i hundträningen.

Annas 5 bästa träningstips

1. Ha tålamod

Stirra dig inte blind på det slutliga målet utan dela upp träningen i delmoment. Ta den tid som behövs för att träna in varje moment utan stress.

2. Gör det roligt

Det viktigaste är att du och hunden har kul ihop. Ta inte träningen på för stort allvar.

3. Variera belöningarna

Överraska hunden genom att erbjuda olika belöningar. När ni har kommit en bit behöver du inte belöna precis allt varje gång. Håll spänningen uppe genom att vara oförutsägbar!

4. Var tydlig

Det är inte fel att sätta gränser. Men gör det på ett trevligt sätt. Du måste förtjäna hundens respekt.

5. Tänj gränser

Använd din fantasi och var öppen för hundens egna påhitt när ni tränar. Kanske leder det till ett helt unikt och fantastiskt trick som bara du och din hund klarar!