Att jaga hare – elda, vänta och lyssna

Ett lätt dis ligger över markerna i Morjärv i Norrbotten. Johan Nilsson sätter foten mot en gammal tallstubbe och trycker till. Ytveden är fuktig men insidan har en kärna som ska bli till en viktig ingrediens under dagen.

Med yxans hjälp hugger han upp veden till mindre bitar. Rätt snart brinner det i korsningen vid den lilla skogsbilvägen och doften av tjärved är obetalbar.

Doft av frihet

En doft som förknippas med jakt, frihet och skogsliv. En doft som i många jägares tycke nog slår det mesta som fina parfymbutiker kan leverera.

– Jagar jag hare måste jag elda. Det hör till, säger Johan Nilsson och ler.

Läs även: Så väljer du jakthund

Och så är det nog. Elden är central i jakten som i mångt och mycket går ut på att vänta, lyssna – och tänka.

– När jag sätter mig ned så här får jag verkligen vila. Jag har ju hållit på med det här i hela mitt vuxna liv och tröttnar aldrig. Det här är mitt vilorum, säger 53-åringen och drar in luft i lungorna.

Han har nyss släppt sjuårige stövarhanen Vipulan Tuppu, som är svensk jaktchampion. Genom åren har de otaliga timmar tillsammans i skogarna.

En kilometer bort

Rätt snart dyker Tuppu upp på vägen. Han försvinner på andra sidan och gör en stor lov runt den plats där Johan sitter.

Efter en stunds småpratande tar husse upp hundpejlen och noterar att Tuppu är en kilometer bort. Där har han förmodligen hittat ett harslag.

Kort efter det ersätts tystnaden av något som kan liknas vid en blandning av skall, ylande och tjutande. Alla som har hållit på med den här jaktformen vet vad det innebär. Yrkesläraren från Gammelstad spricker upp i ett leende.

– Nu har han hittat hare, säger Johan.

Haren försvinner

Nu hör man hur hunden matar skall och hur ljudet kommer allt närmare. Plötsligt dyker haren upp på vägen. Den stannar först till, men kommer sedan skuttandes rakt mot Johan som gör sig beredd med vapnet.

När den är hundra meter ifrån viker den av in i skogen och försvinner ur sikte.

– Det gör inte något. Nu får han fortsätta att leta. Det brukar kunna vara lite krångligt att bena ut spåren när haren har sprungit på vägen, men får han bara lite tid så brukar han lösa det, säger han.

Läs även: Intervju med skogshare!

Längre än så kommer han inte innan stövarhanen är på vägen. Med nosen i marken och svansspetsen uppåt arbetar han med att följa harens spår. Han blir osäker ett kort stund, men arbetar systematiskt.

Till sist klarar han utmaningen och fortsätter in i skogen efter exakt den väg som haren nyss har tagit.

Glad hund!

Haren lurar hanhunden som till sist tappar spåret. I stället släpper Johan Marta. Hon har fått vänta i bilen i en och en halv timme och utstrålar ren och skär glädje när hon släpps ut.

– Mina hundar älskar verkligen det här minst lika mycket som jag, säger han.

Johan tar fram en termos och några smörgåsar. En bit bort ligger en ödegård där tiken verkar ha hittat något. Några minuters letande runt huset krävs innan hon är på spåret. Snart kommer också upptaget som han har väntat på.

– Att lyssna på ett fint hardrev, det tröttnar jag aldrig på. Det här är musik, säger han.

Samtidigt hör han en osäkerhet hos Marta.

– Hon har dålig vittring. Det hörs på skallet.

Får syn på haren

Hon passerar sedan skogsbilvägen som går som en huvudlinje genom området. Johan försöker ställa sig strategiskt och den här gången får han syn på haren på knappt hundra meters håll.

Hunden fortsätter att driva den och drevet har nu buktat ett tag och snart är haren på väg mot samma väg. Då står Johan redo. Skottet kommer instinktivt och haren rullar runt och faller.

Så blev det alltså ett lyckat avslut till sist och Marta får välförtjänt beröm. Hon nosar lite på haren och ger också husse en blöt puss på kinden.

– Jamen, jättebra jobb gumman. Oj så duktig du var, säger han och stryker henne vänligt.

Vi återvänder till platsen där jaktdagen startade. Johan lägger mer ved på brasan och doften av kaffe och tjärved blandas. En doft av frihet. Och en doft av jakt när den är som allra bäst.