Gulmåra – doldis med rött i roten

Gulmåran (Galium Verum) är vitmårans gladgula kusin. Den doftar honung och har skyar av små stjärnformade blommor på varje stängel. På håll ser bestånden ut som små stillastående rökpuffar i gult bland gräsruggarna.

Den trivs bäst på torra gräsmarker och på betesängar och precis som många andra ängsväxter lever den farligt när ängsmark växer igen och färre djur går på bete.

Gudomlig fylleblomma

I folktron har gulmåran kallats för Jungfru Marie sänghalm. Enligt sägnen skulle Maria ha bäddat åt sitt barn i krubban med väldoftande gulmåra. En växt att buga sig för men i Sverige har gulmåran fått ett annat, mindre hedrande rykte.

Läs också: Baldersbrå – tillflykt för hotade kryp

Gulmåran frikändes

Den har kallats trätogräs och förargelseblomma och när Carl von Linné åkte på sin gotländska resa fick han höra varför.

När gulmåran ströddes ut över golvet inför fester slutade kalasen i bråk och slagsmål.

Carl frikände gulmåran helt när han skrev:

”Galium strös här aldrig på golfwet utan wid giästebud; aldrig något giästebud är här (lik som på andra ställen) utan rus, aldrig rus utan kif och buller; altså giver Galium kif.”

Allt var spritens fel, alltså. Gulmåran är där emot en riktig skatt.

Rot för färg

För dem som vill färga ull är roten full med både gula och röda färgämnen. Det röda är samma ämne som i krapprot, fast koncentrationen är lägre.

Roten kokas så att färgen lakas ur och ullen färgas röd i vattnet. När det röda fäst vid ullen kan ny ull färgas gul i färgvattnet som är kvar.

Läs också: Humleblomster – fattig mans choklad