Följ med Björn Dählie på tjäderjakt i Sverige

Direkt får jag känslan av hur Gunde Svan, Torgny Mogren och Per Elofsson hade det på 90-talet. De lär ha sett samma ryggtavla som jag, mer än de önskat.

Vi skidar genom snöklädd skog, det är tvärt tyst, inget publikjubel. Bara lugnt och vackert, och faktiskt känner jag mig starkare än trion Gunde, Torgny och Per. För sällan hängde de med när Björn Dählie låg framför.

I dag håller han och jag jämna steg. Fast allt det där med skidtävlingar är historia nu, för Björn en vacker historia.

Läs också: Lennart sätter samebyn på världskartan med unik naturturism

Numera är det jakten som står högst i kurs för denne legendar och i dag är vi på jakt efter tjäder, tuppar i topp. Framför oss har vi stora vidder med vidsträckta myrar i Härjedalens innersta.

– Vi må pröva att runda den här myren. Christer sa att det fanns några fina ställen på andra sidan. Vi må komma dit, konstaterar Björn och rör på benen.

Nämnda Christer Hansson är vår vägvisare, det är på hans hemmamarker vi jagar och här kan han varje plats värd att veta.

– Där sitter en! En orrtupp, väser Björn och pekar försiktigt med staven.

Ska den sitta kvar?

Orren är betydligt mycket trevligare än inget, så vi smyger. Hållet är drygt 300 meter så vi måste närmare. Inne på knappa 200 bestämmer sig Björn för att ta chansen, vi kommer inte längre utan att exponera oss så det är nu eller inte.

Han knäpper loss skidorna och lägger ryggsäcken som stöd under studsaren. En patron letar sig in i läget och slutstycket låses fast. Ett djupt andetag, fokus i kikarsiktet och tummen på säkringen. Ett nytt andetag och tummen osäkrar. Då flyger orren.

– Ha, jag skulle precis trycka av när den flög. Vilken otur för oss, och tur för orren. Nej, nu tar vi en tjäder, säger Björn och reser sig upp samtidigt som han plundrar bössan.

Kort senare kommer vi in på Christers skidspår och förstår att vi är tvåa och det duger ju inte.

– Vi må gå ikapp han och höra hur vi ska fortsätta, säger Björn snabbt och sedan bär det av.

Läs också: Följ med på spännande vildsvinsjakt i månskenet

De första hundra metrarna är jag med men sedan måste jag släppa en lucka och då är det förstås kört. Sånt vet om inte annat Gunde, Torgny och Per.

Björn ser inte ut att ta i det minsta, men jag har ändå ingen möjlighet att hänga på. En eller kanske två kilometer senare är vi ikapp Christer. Björn står lugnt och pratar när jag kommer fram. Svetten strömmar på mig och andningen är allt annat än lugn och jag är tacksam att Christer inte var längre bort.

– Jaha, det går skapligt, säger Christer och tittar med ironisk blick på mig, där jag står och torkar den värsta svetten och försöker att lugna andningen.

Mycket skidåkning

Vi flinar åt varandra och sedan bär det av igen. Men nu i jakttempo. Snart far Christer och Björn åt olika håll och nu säger mig magkänslan att Christer kommer att hitta något så jag lämnar den norska ryggen ett tag, kanske för att få vila en stund.

– Vi ska kolla av ett hygge med frötallar och en större myr, säger Christer lite underfundigt och kisar förtroendeingivande med ögonen.

Vi skidar, skidar och skidar. Det är toppjägarens öde och den säkraste vägen till framgång tillsammans med skarp blick och markkännedom. Christer har allt detta.

– Titta du, det här är så typiskt. Ser du tuppen? Han har satt sig i en sådan där riktigt gammal tall och om du tittar nedanför tallen så ser du varför han har valt just det trädet, säger Christer.

Nyfikna tuppar

Jag tittar som anbefallt och ser bara snö och ett par skidspår som troligen är Björns. Och det är just skidspåren som Christer menar. Han hävdar bestämt att tupparna dras till skidspår i annars orörd snö. De är helt enkelt nyfikna.

Hållet känns för långt för ett skott, men vi kan i skydd av en lågvuxen gran obehindrat ta oss fram till myrens kant. Men inte längre. Och nu kommer avståndsmätaren verkligen till användning. Att bedöma avstånd över öppen myr är inte lätt.

– Det är 180 meter, vi får ta han härifrån, viskar Christer och trycker till ryggsäcken så att den blir ett perfekt stöd till studsaren.

Sekunderna är långa när man väntar. Men skjut då, hinner jag tänka flera gånger innan skottet väl kommer. I samma sekund flaxar tuppen till, fortsätter att slå med vingarna men faller samtidigt. Skottet tog, den där tuppen fick vi!

Kort senare blir vi ikappåkta. Björn kommer genom buskarna med en tjädertupp i famnen.

– Jasså, fick du också en? säger Christer förvånat och menar att han inte hört något skott.

– Ljuddämparen och all den här snön dämpar mycket, men jag kan inte ha varit så långt ifrån er, svarar Björn och föreslår en fikapaus.

Jagar rådjur och mård

Vi diskuterar jaktsekvenserna. För det är just jakt som gäller för Björn nu, så ofta som möjligt. Hemma, i närheten av Oslo, har han en mark med fin stam av rådjur där han och kompisen ofta jagar. På samma mark tar han varje år även många mårdar i fälla.

Utlandsjakter har han prövat men inte fattat tycke för, utan det är nordiska jakter som stimulerar den världsvane Björn Dählie. Toppjakt på tjäder hör till favoriterna, men är det något han inte kan vara utan så är det skogsfågeljakt med stående fågelhund. Den jakten är och har varit nummer ett.

När vi med smörgåsar och kaffe i munnen delat med oss av jägarlivets höjdpunkter är det dags att skrida till verket igen, eller snarare skida till verket. För är det något en toppfågeljägare ska älska så är det skidåkning.

Under eftermiddagens sista pass får jag en känd rygg att följa igen och den här gången släpper jag inte en meter och bestämmer mig för att rycka i sista backen, göra något som få andra svenskar klarat, alltså att passera Björn Dählie på skidor.

Beundrar svenske kompisen

Men innan den planen kan bli verklighet ska vi avverka några timmars jakt. Det är fin miljö och fin åkning. Vi samspråkar om fågelhundar, mårdfällor och inte minst om vart tuppen kan sitta.

– Jag har jagat en del topptjäder, men i närheten av Christers förmågor kommer jag aldrig. Han måste på något sätt känna i ryggmärgen när det finns en tupp i närheten, en bra jägare, säger Björn när han för fjortonde gången spanar i kikaren.

En ripa ser vi, men den får flyga, och det är också allt eftermiddagen har att erbjuda. Vi skidar över den sista myren och vet att vägen och dagens slut är nära.

Med bara några hundra meter kvar känner jag att det är nu eller aldrig, jag måste rycka. Min högra skida släpper. Förbaskat att man skulle valla bort sig just i dag!

Björn Dählie svarar upp och drar ifrån. Det har hänt förr om jag minns rätt. Hur som, kunde jag aldrig ana att en notorisk svenskdödare var så trevlig.

Läs också: Ingrid bor i väglöst land: ”Det moderna samhället lockar inte”