Korpen lika smart som ett sexårigt barn

På baksidan av en vanlig gård i skånska Brunnslöv flaxas och kraxas det för fullt.

­ – Här är voljärerna. På andra sidan dörren har jag och min fru Helena vårt hem, säger zoologen Mathias Osvath.

Han är en av världens ledande experter på kråkfåglars kognition. Kognition är de mentala processer som handlar om kunskap och tänkande.

Mathias Osvath och hans forskarkollegor studerar hur korpar minns, planerar och hur de löser uppgifter. Förstår de till exempel att välja bort en snabb belöning för att istället vänta på en bättre?

– Om vi jämför med människor kan de lösa samma typ av planeringsexperiment som ett sexårigt barn, säger Mathias.

Rädda för kameran

Det blir oroligt då fotografen Martin öppnar hägnet och går in och sätter sig. Korparna är misstänksamma och måste vänja sig vid honom för att låta sig fotograferas.

– De är speciellt rädda för kamerablixtar. Det kan ta tio minuter för dem att acceptera dig. Eller också gör de det aldrig. Kråkfåglar är väldigt skeptiska och uppmärksamma. berättar Mathias.

– De skiftar i humör och visar om de är sura, arga, glada eller kanske lugna på sättet de reser sina fjädrar och hur de blinkar med sitt andra, vita, ögonlock. De förhåller sig till hur andra i gruppen mår och tröstar varandra. När de bråkat sinsemellan försonas de, säger Mathias.

Han liknar dem lite vid hundvalpar och är själv storfavorit hos hanen Siden, som ofta hälsar på Mathias med många tecken på tillgivenhet.

­ – Det kan vara med ljud eller att han sitter på min axel och plockar i mina ögonfransar. Normalt blir den som kommer i närheten av ett korpbo rejält misshandlad, men han rör mig inte.

I par livet ut

Unga korpar lever i grupper fram till dess de är ungefär sju år. Sedan bildar de par för resten av livet. Just nu är det sex korpar i voljärerna, och en del fria korpar brukar sitta utanför. Vissa av de utomstående tycker voljärkorparna väldigt illa om och andra umgås de med.

­– ­Korpar har en social rangordning mellan sig, där det oftast inte är den starkaste eller mest aggressiva som blir ledare, säger Mathias.

– Jo, kanske ett tag, men sedan tycker de inte om en sådan ledare. Då kan de gadda ihop sig och klippa till, men oftast sker avsättningen genom att de helt enkelt ignorerar maktanspråken och följer någon annan.

Varje korpgrupp utvecklar en egen dialekt. Hanen Rickard låter höra ett knäppande ljud uppe på sin gren. Han härmar elstängslet som finns runt hagen, där några hästar betar.

– Han lyckas faktiskt få hästarna att flytta på sig ibland, eftersom de undviker el. Vissa av de vilda fåglarna samarbetar förresten med hästarna och plockar av dem vinterpälsen. En av dem passade på att använda hästmanen som skafferi och gömde en bit kött där.

Liknar människoapor

För att kartlägga tänkandets evolution använder sig Mathias förutom av korpar även av människoapor vid Furuviks djurpark. Korpar och människoapor fungerar helt enkelt som en kikare, med vars hjälp vi kan titta bakåt i tiden.

Skiljelinjen mellan människoapor och kråkfåglar går för 320 miljoner år sedan. Där någonstans hittas en gemensam förfader, innan evolutionen tog sig vidare längs nya spår.

Ändå har kråkfåglar och människoapor ett liknande komplext tänkande. En människoapa kan till exempel förhålla sig till framtiden, på samma sätt som en korp. De kan tacka nej till en omedelbar belöning, om de istället vet att de får en ännu bättre vinst lite senare.

Korparna ratar mat av lite sämre kvalitet, för att istället med hjälp av verktyg komma åt godare mat i en låda som installeras i ”framtiden”. I ett första försök sätts maten de vill åt på insidan av lådlocket. Genom att picka på locket trillar maten ner och kan ätas upp. Sedan görs testen mer komplicerad genom att sätta ett rör på lådans ovandel.

­– De får då ett redskap som fungerar för att lösa problemet, kanske en sten som släpps ner i röret och på så sätt får maten att trilla ner. De räknar fort ut hur de ska göra. En av våra fåglar, honan Nann, får inte vara med i just det experimentet längre eftersom hon är för intresserad av olika apparater, berättar Mathias.

Använder redskap

– Istället för att använda det redskap vi presenterade klurade hon ut att hon kunde fylla röret med voljärens marktäckande bark. När röret var fullt pickade hon ovanpå barken och maten trillade ner. Själva hade vi inte ens kommit på tanken att barken kunde användas.

– Hon har också visat sin hane hur han ska använda redskap för att komma åt mat, och han fattade direkt. Vi vet ännu inte hur det gå till att de lär sig så snabbt.

Det är dags att gå in i voljären och försöka få foton av Mathias och korparna. Har fotografen Martin suttit där länge nog i kylan för att de ska vara trygga med honom och posera lite? Ja, det fungerar. Två av dem flyger ner och sätter sig på Mathias axlar och armar.

– Idag betraktar många människan som det yttersta resultatet av evolutionen, säger Mathias medan fåglarna försöker öppna hans jackficka för att se om där finns något av intresse.

­– Men evolutionen är inte värderande, den bara händer. Om några miljoner år finns människans korta tid på jorden bara kvar som ett smutsigt geologiskt lager. Livet, ja, det fortsätter ändå.