Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Djur & natur 5 oktober 2016

Krönika: Flygande barn är sådant man minns

Säg tre saker du minns från i somras. Snabbt bara. Vilka tre minnen dyker upp först?

FOTO: Håkan Steen

Sådant man gjorde mest borde väl ligga närmast att hoppa fram. Själv har jag som välkammad medborgare ägnat åtskillig tid åt att pillra med telefonen, titta på TV och handla samt laga mat. Räknat i timmar kan det vara mina tre dominerande aktiviteter.
Men inte minns jag något särskilt av detta. Det är bara brus. Livets brus.

Det första minnet som dyker upp är den ljuvliga känslan av att lägga mig på rygg i ett tält. Det har jag gjort flera gånger i sommar, men en gång var alldeles särskild.
Vi hade paddlat våra kajaker i regn i flera timmar. Till slut ledsnade vi och gick i land på en ö med träd på. Där stod vi under lövverket och låtsades att det inte var så tokigt ändå.

Men visst var det trist. Vår veckolånga tur i ytterskärgården hade börjat med regn, regn och ännu mer regn. Man ville nästan ge sig och vända hemåt. Till slut slet vi fram tältet och i raketfart reste vi yttertältet, lade ut det tunna golvskynket och sträckte ut oss.

Det var långt ifrån torrt därinne, men ändå ljuvligt att ha regnet smattrande på tältduken i stället för på regnjackans huva. Den känslan av trygghet och lättnad minns jag starkt. Med sovsäcken under huvudet tog jag sommarens skönaste eftermiddagslur.

Det andra minnet är från ­fiskgjuseboet som vi nästan bor granne med. I vår badsjö i skogen finns en ö med några stadiga tallar på. Förra våren upptäckte jag ett fiskgjusepar på ett bo i en av tallarna. Tyvärr gav de sig av, troligen störda av badande människor.

Men i år var paret tillbaka, och honan började ruva! Kommunen var på alerten och satte upp skyltar om att man inte skulle simma ut till ön, och efter ett antal veckor stod två ungar i boet och tiggde fisk för fulla muggar.

Den ena kom snart på vingarna och gav sig modigt ut på vingliga färder över sjön. Men den andra bara flaxade uppe på bokanten. Ibland lättade den några decimeter men lämnade inte boet. Kunde inte? Vågade inte? Det sved i mitt fågel­skådarhjärta. Och i mitt pappa­hjärta.
Jag var ofta där och tittade. Samma sak varje gång. Den ena gjorde utflykter och den andra blev hela tiden kvar. Var det något fel på den?

En dag gjorde den som vanligt, flaxade på stället växelvis med att bara stå och glo. Men så flaxade den litet högre. En meter. En och en halv.
Och lättade ut över kanten! Till synes förtvivlat flaxande sjönk den först mot vattenytan, men fick tag och hävde sig upp i luften och landade i en torrtall på sjöstranden. Efter fem minuter flög den tillbaka till syskonet i boet. Jag grät nästan av glädje.

Tredje minnet är från Arlanda. Hela året efter gymnasiet har äldste sonen jobbat ihop pengar för att kunna ge sig ut i världen. Han ska plugga ett år på andra sidan jordklotet. Plötsligt och obegripligt var avresedagen här.

Hela den morgonen var som en mental dimma av oro och glädje. Bilden som sitter ristad i en minnescell i hjärnan är när han går genom säkerhetskontrollen, oåtkomlig efter den sista kramen. Plötsligt är hans smala nacke försvunnen bortom myllret av resenärer.

Han lämnade bokanten och flaxade i väg. Och jag har ingen aning om hur det ska gå.
Det är mina tre starkaste minnen från sommaren som gick. De sticker ut ur det brus som jag nu återvänder till.

Relaterade artiklar

Läs mer om

Lands Nyhetsbrev

Gör som 49 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheter
Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.


Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen