Det knirkar och knakar. Blåsten får träden att oja sig när deras stammar gnids mot varandra. Det är träd som varit på väg att falla men blivit stående lutande mot grannen.

Men nere på skogens botten är det lugnt och stilla. Tjocka lager av mossa bäddar in skogens golv och dämpar ljuden. Den täcker stubbar, stenar och fallna stammar.

Vi är i hjärtat av Grävsätter naturreservat i Åtvidabergs kommun. Här ligger fallna träd över stigen och vi får ömsom krypa under, ömsom kliva över de bastanta stammarna – eller lågorna, som Mikael Burgman från Östergötlands länsstyrelse kallar dem.

Läs också: Så viktig är skogen för barnen

Så mycket urskog i Östergötland finns kvar

– Det ska kännas att man är i en urskog. För hundra år sedan såg de flesta av våra skogar ut så här. Men i dag är det bara någon promille av skogarna i Östergötland som gör det, säger Mikael.

Grävsätters urskog domineras av gran och tall, de äldsta tallarna är omkring 400 år. Och framför allt, många är fallna hjältar, sedan länge döda och i olika stadier av nedbrytning – men ändå fulla av liv.

– Den döda veden är det viktigaste kännetecknet för en urskog. I en skog som fått utvecklas naturligt är 20–40 procent av veden död. Det är det som ger förutsättningar för en rik biologisk mångfald, säger Mikael.

Många, många är de rötsvampar, skalbaggar och andra, ofta oansenliga, varelser som lever av den döda veden. Sedan kan mer iögonfallande arter som hackspettar och andra fåglar livnära sig på insekterna.

Grävsätters urskog skyddades som ett så kallat Domänreservat på 1950-talet.

Därför räddade skogsvaktare urskog

– Det är vad jag brukar kalla ett ”dåligt samvete-reservat”. Det är inte ovanligt att de skogvaktare som var ute och planerade för stora avverkningar i statens skogar försökte att rädda några små bitar till eftervärlden. De såg skönheten och värdet av urskogarna och jag tror att många av dem greps av dåligt samvete, berättar Mikael.

Han jobbade själv många år inom skogsbruket innan han började arbeta med naturreservat. Med ansvar för ett åttiotal reservat i östra delen av Östergötland är hans arbetsdagar oftare förlagda till skogen än skrivbordet.

Naturreservat i Östergötland

Mikael har bråttom för att hinna visa ytterligare en av traktens pärlor, en mycket gammal och brandpräglad tallskog inne i Ekhultebergens naturreservat. Det är en plats vars höga naturvärden och säregna skönhet han upptäckte för bara ett par månader sedan.

– Det är nog den finaste brandpräglade tallnaturskog jag sett i hela Östergötland, säger han entusiastiskt när vi parkerat vid informationsskylten.

Läs också: 16 fina vandringsleder i Sverige

Färden går uppåt, marken blir magrare och stenigare och tallarna allt mer dominerande. Skogen är glesare och ljusare än i Grävsätters blandskog och på marken har mossornas mustiga grönska fått ge plats åt lavar i ljusa grå toner.

– Titta, här kan man se hur det brunnit i tallen, kanske någon gång på 1700-talet, och hur den vallat över skadan. Sedan har det brunnit igen, kanske hundra år senare och det har blivit en ny övervallning, berättar Mikael och visar på en ärrbildning efter en brännskada.

Dessa så kallade brandljud visar från vilket håll elden kommit. De bildas på baksidan av stammen, där högar med glöd ligger kvar och pyr efter att elden passerat.

Elden väldigt viktig

Brandskadorna hämmar trädets tillväxt och de drabbas ofta av rötsvampar och insektsangrepp. Inuti trädet bildas mulm, ett finkornigt brunt strö som består av murken ved och bland annat avföring från insekter, döda kryp och gamla fågelbon. Mulmen är i sin tur livsmiljö för en rad skalbaggar och andra kryp.

– Elden har varit en otroligt viktig kraft när det gäller att forma våra skogar. Medan granen, som har en känslig bark och ett ytligt rotsystem, oftast dör när det brinner överlever de flesta tallar. Med sin kraftiga bark och sitt djupa rotsystem är den väl rustad att klara bränder. Även björk och asp klarar sig bra, säger Mikael.

Läs också: Lär dig våra hackspettar

Han stannar vid en ihålig torraka med en hel rad av håligheter.

– Det är spillkråkan som hackar ut så här fina hål som småfåglarna kan använda som bohål. Precis som tjädern är spillkråkan anpassad för att leva i brända miljöer och deras svarta färg är ett kamouflage.

På vägen tillbaks går vi förbi en sänka med en bäck omgiven av granar. På marken ligger mängder med fällda unggranar och ris.

– En stor del av mitt jobb är att kriga mot granen. Många tror att det bästa sättet att sköta en skog så att den får urskogskaraktär är att låta den vara ifred – men när elden inte kan släppas lös behöver man ofta gå in och ta bort gran för att få en varierad och artrik skog.

Så känner du igen urskog

Död ved. 20–40 procent av skogens virke består av döda träd i olika stadier av förmultning. Det är mossklädda stubbar, ihåliga högstubbar och lågor. Lågor är träd som fallit, ofta beroende på en kombination av vind, gamla skador och ålder.

Gott om blandat. Här finns träd av olika arter och olika ålder, en del mycket gamla. Även i en skog som domineras av gran finns inslag av lövträd.

Genetisk variation. Träd av samma art uppvisar en mångfald i olika växtsätt och utseende.

Hängande lavar. Skägglavar och garnlavar draperar trädgrenarna.

Tecken på eld. Många gamla träd har ärr efter eldsvådor, så kallade brandljud. På höjder kan man hitta träd som är märkta av blixtnedslag.