En del knallar Kungsledens drygt 40 mil på tre veckor, ja till och med snabbare. Vi hade hållit på i flera år med avsnitt på ungefär åtta mil i taget.

Det började vårvintern 2015 med en veckas skidtur från Ammarnäs till ledens sydliga ändpunkt Hemavan. Den delen av leden har fem STF-stugor och därmed fem övernattningar på bekvämt avstånd från varandra.

Läs också: Vågar jag dricka vattnet i fjällen?

En lucka kvar

Allt var underbart och efterföljande vårvintrar njöt vi av sträckorna Saltoluokta-Kvikkjokk och Abisko-Vakkotavare, även detta på skidor och med logi i STF-stugor.

Efter detta osorterade sätt att avverka Kungsleden hade vi till slut bara den drygt 16 mil långa luckan mellan Kvikkjokk och Ammarnäs kvar, och det vore väl sjutton om det inte skulle gå att fylla i den.

Men mellan Kvikkjokk och Ammarnäs finns nästan inget boende alls på leden. Vi ville inte tälta i snön, så det fick bli vandring.

Började med pannkakor

En sommarvecka 2020 packade vi tält och gick halva återstoden, Kvikkjokk-Jäckvik, och nu hade vi bara den sista snutten på åtta mil kvar från Jäckvik till Ammarnäs.

En eftermiddag i juli klev vi av länsbussen vid ICA i Jäckvik, köpte några bananer och en förpackning kalla pannkakor att kolhydratladda med, och började gå mot Ammarnäs.

En tjusning med detta stuglösa parti av Kungsleden är stillheten. Man möter ytterst få vandrare. Här är den stolta och världsberömda Kungsleden oftast en smal liten stig där två personer inte kan gå i bredd.

Tysk barnfamilj

Efter en lång björkskogsbacke upp från Jäckvik stötte vi visserligen på enstaka dagsvandrare, bland annat en tysk barnfamilj som nyfiket tittade på våra stora ryggsäckar, men efter någon timme var det slut.

Läs också: Vandra vackra Padjelantaleden

I hedlandskapet strax ovanför trädgränsen var vi ensamma, och intill en bäck slog vi upp tältet för första gången och njöt av tystnaden och utsikten.

Dag två var varm och solig. På väg till Adolfström, ett litet samhälle där Kungsleden korsar allmän väg, badade vi i sjön Luvtavrre där några flugfiskare hade slagit upp sina tält.

Vad är det för djur?

Efter en glass nere i Adolfström lämnade vi åter civilisationen bakom oss och slog läger vid ännu en stor sjö, Gasskajavvre.

På kvällen satte vi oss på en klippa vid vattnet och spanade på sjöfåglar vid motsatta stranden. Då kom något glidande i den blanka vattenytan, bara tio-tolv meter ut. Vi försökte få det till bäver eller mink, men det stämde inte.

Vad var det för rörliga pinnar (?) som stack upp från det som verkade vara en simmande djurkropp?

Prenumerera på Lands nyhetsbrev – få artiklar direkt i mejlen

Plötsligt såg vi

Så klarnade allt. En utter! Den simmade lojt på rygg och höll samtidigt en fisk mellan framtassarna och åt med god aptit. Det var de där uppstickande tassarna vi först inte begrep oss på. Utter! Det hade ingen av oss sett förut.

Nästa dag var det slut på finvädret. Molnen skockades och myggen tycktes framkallas ur själva luften. Intill en bred bäck nedströms sjön Gavasjavrrie flydde vi in i tältet från insekterna och regnet som på kvällen hängde tungt över oss.

Under natten och morgonen regnade det nästan i ett. Praktiskt nog har vi ett tält med rymlig absid där vi i skydd kunde laga frukost och packa ihop allt, utom själva tältet förstås.

Rev tältet fort

Till slut var det bara att säga ”klara, färdiga, gå”, ge sig ut i blötan och mygghelvetet, riva tältet på världsrekordtid och komma iväg. Vi har gjort det förut. Övning ger färdighet.

Läs också: Så packar du för vandringen

Under dagen blev vädret bara värre. Stigen bar nu uppför till en utsatt mil över det kala och breda Björkfjället med toppar på över 1 300 meter. Kall och hård motvind piskade regn i våra ansikten.

Då och då rastade vi ihopkrupna bakom stenblock och drack vatten och åt nötter och russin. När det nästan började kännas farligt hittade vi en minimal dal med lite skydd från vinden där vi fick upp tältet och kröp ned i sovsäckarna.

Solen sken till slut

De sista två dagarna var kalla och blåsiga, men torrare så att vi hjälpligt kunde torka våra prylar. Allra sista biten gick brant nedför slalombacken i Ammarnäs. Molnen gled undan och Ammarnäs tog emot oss i strålande solsken.

Vi gick först till den lilla affären där vi för sex och ett halvt år sedan provianterat för vår första etapp på Kungsleden, alltså skidturen till Hemavan. Nu köpte vi varsin inplastad räkmacka som vi slukade vid picknickbordet utanför.

Jaha, det var Kungsleden det. Det har varit fantastiskt att få se så mycket av Lapplandsfjällen.

Mer än 100 år gammal

Mellan Abisko och Hemavan i Lappland går alltså den världsberömda vandringsleden Kungsleden på drygt 40 mil. Leden skapades i början av 1900-talet av Svenska turistföreningen. På svenskaturistforeningen.se finns info och kartor.

Till Kungsleden räknas vanligen också sidosträckan Nikkaluokta-Kebnekaise fjällstation-Singi på 33 km. Vid Singi ansluter denna sträcka till ”stora” Kungsleden.

Vid sju platser behövs båttransport sommar och höst. Vid kortare passager finns roddbåtar. Vid längre finns schemalagd motorbåtstrafik (svenskaturistforeningen.se). Vintertid går skidleden över sjöarnas is.

Land avverkade leden lite osorterat i fem etapper i följande ordning: Ammarnäs- Hemavan (skidor), Saltoluokta/Vakkotavare-Kvikkjokk (skidor), Abisko-Saltoluokta/Vakkotavare (skidor), Kvikkjokk-Jäckvik (vandring) och Jäckvik-Ammarnäs (vandring).

Mellan Vakkotavare och Saltoluokta finns busstrafik en kortare sträcka, samt båt.