Marie och hennes familj bor på en gård några mil norr om Stockholm. För några år sedan började Marie göra egen ost, skaffade getter och all utrustning som behövs för att ysta. Men det var oroligt med djuren. En vargfamilj bor i närheten och har setts stryka omkring nära gårdar och djur. Havsörnarna tycker också de att små färska killingar är smaskens.

Ett år när det var ett häckande par i närheten blev det en ödesdiger vinter för Marie.
– Det året tog havsörnarna femton killingar för oss, berättar Marie.

Länsstyrelsen bidrog med ett så kallat vargstaket runt hagarna, så att inte vargen skulle kunna ta sig in. Men det var ett lågt staket, och när Marie såg en räv skutta över staketet utan några som helst problem insåg hon att faran långt ifrån var över.
– Jag hade sett pyrenéerhundar på en resa i Frankrike och visste hur de jobbade. Jag kände att det var nog det som var den bästa lösningen.

Tor och Oden kommer från en norsk uppfödare i Stavanger, som även hon har sina hundar som herdehundar, och därför kunde ge Marie en hel del bra tips om hur hon skulle få hundarna att sköta sin uppgift på bästa sätt.
– De flögs hit i burar, och vi hämtade dem på Arlanda. Då var de inte så stora, de såg ut som ulliga små isbjörnar ungefär, säger Marie.

Första natten fick de sova inne i huset, men sedan fick de flytta in i en hage inne i den stora hagen, för att de och getterna skulle lära känna varandra.
– Det var viktigt att vi inte gullade och höll på för mycket med hundarna, då skulle vi bli deras flockledare. Och det var inte det som var poängen här, det var de som skulle bli flockledare över getterna, säger Marie.

Efter bara ett par veckor kunde hundarna få komma ut ur hagen och gå med getterna, och snart växte de in i sin uppgift som flockens väktare. Är det någon främmande som går förbi på vägen utanför följer de med längs insidan av staketet så långt de kan. Ser de rovfåglar cirkla i skyn sitter de på berget och följer dem noggrant med blicken. Och delar getterna på sig ser hundarna till att också dela på sig, så att inga getter hamnar för sig själva.

De sover med getterna inne i stallet och är det några som sover ute om sommaren gör hundarna det också.
– När killingar föddes i hagen trodde jag först att hundarna var på väg att äta upp dem, för jag såg från fönstret i vårt hus hur de tog upp killingar och bar iväg med dem. Jag ropade på min man att ”nej, nu äter hundarna upp killingarna!”, men de bar dem ner till stallet och lade in dem där, de tyckte tydligen att det var för farligt för dem att vara ute i hagen när de var så små.

När Marie går in i hagen kommer först Oden och sedan Tor glatt viftande och vill hälsa. Hon hälsar lite kort på dem, ser till att aldrig gulla för mycket så att de inte ska bli förvirrade.
– Skulle jag gå in och uppfostra dem och ta på mig en ledande roll blir det fel, då blir jag deras flockledare.

Men även om hundarna är väldigt respektingivande, både med sin storlek men också deras vaktande sätt, ser de samtidigt ut som snälla gosedjur, nästan som stora golden retrievers. De stryker också omkring oss och viftar på svansen, men samtidigt har de koll på getterna och vad som händer runt omkring.
– Det är aldrig några problem med människor, min yngsta som bara är fem är jämt inne i hagen och hänger på hundarna. På vintern åker de pulka här i backarna och hundarna springer efter. Vi kan lita på dem till hundra procent.

Det kan däremot bli lite oroligt när det är främmande på besök, som nu, när vi är där. Oden och Tor gruffar med varandra, den inbördes rangordningen måste genast visas upp. Och det är Oden som bestämmer, definitivt. Han ryter till och tar ett grepp över Tors rygg, och Tor står alldeles stilla och visar sin undergivenhet.

För att Tor och Oden ska kunna sköta sitt jobb, det vill säga jaga bort eller om de måste – döda – rovdjur som kommer in i hagen, har Marie fått ett särskilt tillstånd från Länsstyrelsen. Kommer en varg in i hagen och hundarna dödar den, ställs hon inte som ansvarig.

Familjen är noga med att varken deras eller grannens tamhund får rusa in i hagen.
– Men det gör de inte. Vi har en tamhund hemma, en vaktelhund som heter Spana. Hon och pyrenéerna har hälsat på varandra, de känner varandra. Står Spana på gården och skäller på något kommer Tor och Oden ner till staketgränsen och ställer sig och skäller de också, i sympati, säger Marie.

Marie kan sova gott om nätterna nu för tiden. Getterna och deras killingar är i gott förvar.

Lär känna pyrenéerhunden

Pyrenéerhunden är en gammal ras som har sitt ursprung i Pyrenéerna i Frankrike. En storvuxen herdehund som använts och än idag används till att vakta boskap, det vill säga hålla rovdjur borta från tamdjuren. Många har den också som familjehund. Historiskt har den även använts som vakthund vid slott och borgar i Frankrike. Ludvig den XIV skaffade en pyrenéerhund att ha som vakthund vid Louvren. Till Sverige kom rasen under 1950-talet.
Egenskaper: En stark och självständig hund, som knappast är underdånig. Har man den som sällskapshund ska man vara medveten om att vaktinstinkterna finns där. Lojal mot sin flock och vet instinktivt om något eller någon är farlig.
Mankhöjd: 70-80 för hanar, 65-75 för tikar.
Livslängd: 10-12 år.
Skötsel: Lång päls med tjock underull som man bör borsta en till två gånger i veckan. Brukar bli mycket päls – för den ambitiöse kan den lämpa sig att göra garn av.