Vattnet porlar fram mellan stenarna och mellan träden hittar några solstrålar fram när Ulrika Karlsson kommer vandrande med sin långa håv.

Här vid Kalixälvens strand i byn Gammelgården har hon och de andra i byns håvarlag en spång.

– Hit går jag så ofta som jag bara kan. Det här är en mycket fin plats, säger hon.

Läs även: Fiskaren som aldrig är rädd – nästan

Bäst på sensommaren

Ulrika har lärt sig var fisken finns.

– Här vid stenen brukar de stå, säger hon.

Fisket är ofta som bäst under sensommaren när den lekmogna siken söker sig upp längs älven. Där i forsarna stannar den till för att hämta kraft. På tredje försöket får hon upp en sprattlande fisk.

Fantastisk matfisk

– Det här är både spännande och rogivande. Sedan är ju sik en fantastisk matfisk. Och den smakar faktiskt ännu lite bättre när man fångar den själv här hemma, säger hon och skrattar.

– Mamma och pappa älskar siken. De blir alltid lika glada när jag kommer med det jag har fångat, säger hon.

Under fjolåret håvade hon upp över hundra fiskar. Den här säsongen har inte gett fullt lika mycket.

Älven byggdes inte ut

Under 1970-talet fanns långt gångna planer på att reglera älven och bygga vattenkraftverk där. Motståndet var stort och Ulrika Karlsson är själaglad att älven lämnades orörd.

Läs även: Vi bör äta mer fisk

– Jag får vara tacksam för de som kämpade och räddade den undan en utbyggnad.

Kalixälven är en av de fyra stora outbyggda nationalälvarna. Det innebär att den saknar vattenkraftverk och kan flyta på så som den alltid har gjort. Den är 43 mil lån och bildas vid Kebnekaisemassivet och flyter ut i Kalix.

De övriga nationalälvarna är Torne älv, Pite älv och Vindelälven.