Här är läsarnas varmaste sockminnen

Lands sockskola lockade med fina garnvinster från Järbo garn för läsarnas finaste minnen av stickade sockor. Över 100 bidrag skickades in och tre vinnare korades.

Här är resultatet. Tre minnesvärda berättelser om varför vi älskar yllesockor.

Första plats: Minne med både doft och toner

”Mamma stickade sockor till oss alla. Först till pappa, min bror och mig och senare till barnbarnen och ännu senare till barnbarnsbarnen. De fyra stickorna rasslade och mamma hade blicken fäst på annat än sockorna som tog form under hennes händer.

Möjligen blev rasslet något långsammare medan hälen växte fram och blicken då och då kastades på rundningen. Vi begrep aldrig hur hon gjorde.

Pappa var en storvuxen man och hade stora fötter, 47-48. Till hans sockor gick det åt mycket garn. När det blev hål på sockorna stoppade mamma dem som vore hon konststopperska.

Det var bara fotsulan och hälen som slets och när den nästan outslitliga stoppningen, av ullgarn och tunt klippta remsor av strumpbyxor, ändå gav vika klippte mamma helt sonika av skaften och stickade dit en ny fot.

Ett kärt minne är när pappa i raggsockor med olika färger på skaft och fot – i ett evigt kretslopp! – sitter på köksbordet, med ena foten på en köksstol, och spelar dragspel. Bredvid honom har mamma, med papiljotter i håret, fällt ut strykbrädan och stryker våra kläder släta med det varma järnet. Det doftar av ren tvätt och varmt strykjärn medan Drömmen om Elin och Avestaforsens brus vräker sig ut i köket, vidare till hallen och ut i trädgården.

(Nu stickar inte mamma längre och jag har en kasse raggsocksgarn, ett påbörjat skaft och Lands sockskola att fördjupa mig i. Det ska nog gå bra. Kanske har jag också en raggsocksgen att luta mig emot…?)”

Inskickat av: Lena Rothman, Mjölby

Läs också: Sticka en muggvärmare

Andra plats: Ett riktigt vilt sockminne

”Mitt bästa sockminne är från en kylig sommarkväll i Finland vid ryska gränsen. Jag är hobbyfotograf med en dröm att fota björn. På nätet såg jag att det fanns ett ställe i Finland med fotogömslen (små primitiva byggnader) i ett björntätt område. Bokade resan och ett halvt år senare var jag på plats i Finland.

När jag kommer fram till mitt gömsle så börjar jag genast montera kamerautrustningen så den är redo. Sedan placeras matsäck och kaffe strategiskt och så hoppar man i raggsockorna.

Många har tofflor på sig men de låter. Mycket bättre med de hemmastickade raggsockorna jag hade med mig. Varmt om fötterna och tyst om man sätter ned fötterna i gömslet.

Så med varma fötter och en kopp kaffe i händerna satt jag och väntade och väntade och väntade. Till sist är det något som rör sig, och där står en enorm brun bjässe till björn, så vacker och magnifik.

Fick många underbara bilder och fina minnen från den här resan och till skillnad från gänget i tofflor så skrämdes aldrig några djur av lätet av skor och jag hade inte heller problem med kalla fötter.”

Inskickat av: Anja Delmefors, Surte

Tredje plats: En underbar skev historia

”Mitt sockminne är ständigt närvarande eftersom jag sparat det i min stick-låda.

Jag lärde mig sticka för ett par år sedan, helt beroende av hjälp från stick-videos på Youtube. Jag började ganska direkt med sockor och 5 x strumpstickor. Den allra första strumpan har vi i familjen skrattat åt mååånga gånger. Den påminner om något som kan likna en socka men ser ut som något som Bockstensmannen skulle kunna ha burit.

Men jag gav inte upp: Stretade på och blev till slut ganska okej på att sticka raggisar som nu uppskattas av tonårsbarnen och mina kolleger som kan få ett par då och då.

Bifogar bild på ”Bockstensmannens” otroligt fula socka som blivit ett bra mått på att övning faktiskt ger färdighet.”

Inskickat av: Josefin Ström, Solna

Läs också: Lands sockskola – lär dig sticka steg för steg