Louise har alltid varit kärnfrisk och tränat mycket. Hon bor med sin sambo Robert och deras två hundar Harry och Sigge på en gård i Tortuna utanför Västerås. För det var det fria livet på landet med hästar, höns, kalkoner och jakt som Louise föll pladask för när de bestämde sig för att flytta hit för några år sedan.

Men så i somras kom chocken. Hon drabbades plötsligt av en rad epileptiska anfall.

Ringde ambuland

Sambon vaknade mitt i natten under ett anfall och när han försökte väcka henne var hon inte kontaktbar. Så han ringde efter en ambulans.

– Mitt första minne är att jag vaknar upp i ambulansen på väg till sjukhuset och inte förstår vad som har hänt, berättar Louise.

Efter ytterligare ett antal anfall och en utredning med bland annat hjärnröntgen fick hon diagnosen epilepsi och blev sjukskriven på heltid.

– Jag blir väldigt trött av anfallen. De tömmer hela kroppen på energi och jag kände mig helt urlakad, säger Louise.

Många risker i vardagen

För Louise har hösten varit känslomässigt omtumlande. Det har varit mycket att smälta. Plötsligt måste hon lära sig att tänka på ett helt nytt sätt.

– Jag måste tänka på risker på ett annat sätt nu, säger hon.

Mycket som förut var självklart, köra bil, jaga, kliva upp på en stege, bada i badkar, innebär plötsligt risker.

– Jag förlorade en av de saker jag värdesatte högst, friheten att göra som jag själv ville. För oss landsbygdsbor betyder en bil möjlighet att ta sig till jobbet, handla mat och enkla saker som att åka till Återbruket.

Mindre strandsatt

Det var då Louise fick uppleva vad en stark gemenskap på landet kan innebära. Värme, omsorg och medmänsklighet strömmade från familj, vänner och, inte minst, alla grannar.

– Här i Tortuna finns en fantastisk gemenskap och uppslutning, säger Louise.

Läs också: Här skapar snön gemenskap

Stor medmänskligheten

Erbjudanden om hjälp kom från alla möjliga människor i bygden. Om att skjutsa Louise till simhallen, till affären, till tåget eller vart än hon behövde ta sig.

– Jag är så rörd över folks medmänsklighet och omtanke när jag blev sjuk. De hör av sig och säger ”säg bara till om det är något vi kan göra” och ”jag är så ledsen för din skull, jag hjälper gärna till”.

Ibland kan det nästan kännas svårt att ta emot hjälp, säger Louise.

– De fina gesterna från grannar och lokalsamhälle gör att jag känner mig mindre ensam och strandsatt.

Rörd till tårar

Louise sitter med i styrelsen för Tortuna bygdegård. När de bestämde sig för att hålla ett möte i Louises trädgård, för att hon inte orkade ta sig hemifrån, rörde det henne till tårar.

– Deras omsorg känns så fantastisk. De vill att jag ska vara med på mötena men ibland är jag så trött och har svårt att orka med, säger Louise.

Ställer alltid upp

Hon vet inte varför hon drabbades av epilepsi men hon hoppas att anfallen ska upphöra och att hon då får tillbaka körkortet.

– Min sambo Robert har varit helt fantastisk. Vi brukar skoja numera och säga ”Hej, det här är min privata chaufför Robert”, säger Louise och skrattar.

Trots att alla här i Tortuna har fullt upp med sina egna liv så finns det alltid utrymme för kärlek och omtanke för den som behöver, upplever Louise.

– Det känns varmt i hjärtat. Jag vill hylla medmänskligheten på landet, här finns vi till för varandra.