Gustav Mandelmann om sin bipolära sjukdom

KAMPANJ:Börja prenumerera – Erbjudande till dig som följer Land.se

Tv-profilen Gustav Mandelmann visar oss stolt citronträden i det relativt nybyggda organgeriet på gården Djupadal på Österlen. Han har precis hjälpt naturens gång genom att pollinera blommorna med en liten pensel.

– Det är fantastiskt, säger han. Tack vare orangeriet kan vi skörda citroner året runt.

Svårt med tystnad

Utanför det stora fönstret är det fortfarande tidig vår. Tre linderödsgrisar bökar runt i den skånska myllan och en flock ankor håller till vid de två dammarna.

– Ankor är underbara djur eftersom de hela tiden låter. Jag har svårt när det blir tyst och tomt, säger Gustav och kallar på sin hund Saffran när vi går en runda på fälten.

Gustav Mandelmann fick diagnosen bipolär sjukdom

Efter fem säsonger i TV4 har lantbrukaren Gustav Mandelmann, 56, och hans fru Marie Mandelmann, 57, blivit folkkära tv-personligheter.

I den sjätte säsongen av Mandelmanns gård, som började sändas den 11 januari i år, avslöjar Gustav att han har fått diagnosen bipolär sjukdom. I ett par avsnitt gästas de dessutom av den goda vännen och psykiatrikern Håkan Andersson.

– Håkan har hjälpt mig mycket genom åren. Han har varit en vän till Marie och mig till och med innan hon och jag blev ett par.

Föräldrar var bipolära

Att Gustav är bipolär överraskar inte honom själv. Han har i hela sitt liv tvingats kämpa med kraftiga sinnessvängningar som varit påfrestande både för honom själv och omgivningen.

– Båda mina föräldrar var bipolära, eller mano-depressiva som man sa på den tiden. De blev under perioder tvångsintagna på sjukhus och behandlades med elchocker. Som barn var det otroligt jobbigt att vara med om det.

Sina egna erfarenheter som anhörig till personer med diagnosen bipolär har lärt Gustav hur han själv ska vara mot sin familj.

– När mamma och pappa kom hem från sjukhuset pratade de aldrig om det som hänt. De gömde undan det. Jag tror att de hade mått betydligt bättre om de varit öppna om sina psykiska problem och därför har jag valt att vara det.

För mycket tid för grubblerier

Den lyckligaste tiden i Gustavs liv var när hans och Maries barn var små. Då var det mycket liv och rörelse hemma, alltid full fart och sysselsättning. Men när de blev större fick han mer tid för grubblerier.

– Jag var i 30-årsåldern när jag gick i KBT-terapi första gången. Det hjälpte till en viss del.

Fysiskt arbete hjälper Gustav

Gustav tycker själv att hans sjukdom förvärrades när han kom upp i 50-årsåldern. Barnen började flytta hemifrån för att skaffa eget. Det blev tystare på gården.

– Det bästa är om jag kan arbeta så hårt fysiskt under dagarna att jag somnar av trötthet på kvällarna. Och jag ska helst inte arbeta ensam, säger han och fortsätter:

– Jag tror det är den stora faran. På landet kan man komma undan och dölja sina symtom för andra. Jag tror att många lantbrukare som är bipolära jobbar på i sin ensamhet till de en dag inte orkar mer och tar livet av sig.

För Gustav har inspelningarna av ”Mandelmanns gård” varit räddningen.

– De veckor filmteamet har varit här har jag ju haft lekkamrater att umgås med och aldrig behövt känna mig ensam. Sommartid när vi har visningsträdgården öppen känns det också bra.

Djupaste svackor

Men det är de långa och tysta vintermånaderna fram till påsk som är de värsta för honom. Det är då han kan hamna i sina djupaste svackor.

– Jag har aldrig försökt ta livet av mig, men jag har planerat att göra det och tänkt ut olika lämpliga metoder. Men jag har lovat Marie att inte göra det och det är också därför jag alltid har med mig Saffran i traktorn. Han skingrar mina mörka tankar.

Påfrestande för omgivningen

Samtidigt tror Gustav att han kan vara mest påfrestande för sin omgivning under de maniska perioderna.

– Då finns det inga gränser. Jag bara kör på utan att lyssna på andra.

Snabba sinnessvängningar

Sinnessvängningarna kunde tidigare komma mycket snabbt.

– Det kunde svänga flera gånger på en dag. På morgonen kunde jag stiga upp och vara nöjd med vår visningsträdgård. Men så plötsligt, klockan 11.30, kunde jag fråga mig själv vad som är meningen med allt. Är det inte lika bra att jag avslutar det?

Marie fick nog

Till slut var det Marie som fick nog. Hon ställde ett ultimatum till Gustav.

– Hon hotade att lämna mig om jag inte sökte hjälp. Jag blev livrädd för att hon skulle göra det.

Remitterades till psykiatrin

Gustav remitterades till psykiatrin i Simrishamn där han fick diagnosen bipolär sjukdom. Den kom som sagt inte som någon överraskning för honom, men han är glad för att han fick diagnosen eftersom det innebar att han fick medicinen litium.

– Det är inget botemedel, men rätt utprovat tar litium bort de värsta dalarna och topparna så att mitt humör blir mer jämnt.

Men trots öppenheten om sjukdomen och medicinen händer det att Gustav övermannas av mörka tankar.

– Jag har en granne jag kan ringa och prata med om inte Marie är hemma. Och vår vän Håkan kommer antingen hit några dagar eller så reser jag till honom.

Let’s Dance

När Land kommer på besök till Djupadal är Marie i Stockholm för inspelningarna av ”Let’s Dance’ där hon är en av de tävlande.

– Hon behöver komma bort ibland. Hon är livet för mig och den bästa medicinen, men jag vill inte heller belasta henne för hårt.

Läs också: Sitta på stubbe effektiva hälsokuren

Tyckte du om den här artikeln? Prenumerera på Land