Hennes mamma led av samlarsyndrom: "Ingen visste vad som pågick i huset"

När Helene Öhman var tre skilde sig hennes föräldrar. Pappan flyttade till Luleå, drygt 30 mil bort, med sin nya fru. Kvar i parhuset i Umeå blev Helene, hennes mamma och hennes bror.

– Vi bodde på Söderslätt, ett jättefint område med fina villor. Det enda som stack ut med oss var väl att mamma var frånskild. Vad som pågick inne i vårt hus visste ingen, säger Helene.

Helenes mamma hade växt upp i mycket knappa förhållanden under andra världskriget. Som barn hade hon lidit av flera bristsjukdomar. Även i vuxen ålder var hennes fysiska och mentala hälsa bräcklig.

– Mamma var starkt präglad av sin fattiga barndom och hade svårt för att göra sig av med saker eftersom de ”kunde vara bra att ha”. Hon sparade allt från malätna pälsrockar till gamla skor.

Sakerna tog över huset

Helenes mamma började med att fylla familjens sommarhus med arvegods och diverse egna fynd. Föremålen sorterades noga innan de prydligt packades in i skåp, källarförråd och vindsutrymmen.

– Det var så det började. Men ju längre tiden gick desto mer urskillningslöst blev samlandet. Hon sparade verkligen allt, och till slut tog hennes saker över även vårt hus i Umeå.

När Helenes mamma, som ständigt slet för att få vardagen och ekonomin att gå ihop, drabbades av en utmattningsdepression gick det snabbt utför. Hon hade stora hälsoproblem och förtidspensionerades tidigt.

– Jag tror att hon kände sig alltmer ensam och isolerad. Hon tappade sina sociala kontakter och samlandet blev värre.

Huset översvämmades så småningom av kartonger, ”viktiga” papper och allsköns skräp. Helene och hennes bror fick absolut inte flytta på något. Om de försökte fick mamman häftiga vredesutbrott.

– Vi var ju bara barn, så vi backade hellre än att hamna i konflikt med mamma.

Ibland kom Helenes moster på besök och städade upp i huset. Henne vågade mamman inte säga emot. Men så fort mostern åkt hem började allting om.

– Då fyllde mamma på med nya saker, och ofta blev det ännu värre än det varit innan.

Utvecklade strategier

Under några år lyckade Helene dölja hur illa det var ställt för kompisar som kom på besök. Hon ledde upp dem direkt till sitt eget, välstädade rum på övervåningen. Hur det såg ut i köket eller mammans sovrum fick ingen se. När det blev omöjligt att dölja oredan slutade Helene att bjuda hem andra barn.

– Jag och min bror utvecklade strategier så som barn gör. Vi tog inte hem kompisar utan var hos dem i stället. Vi hade också massor av fritidsaktiviteter, vilket mamma uppmuntrade. Hon skjutsade oss överallt.

Det kan låta märkligt att ingen utomstående förstod hur sjuk Helenes mamma var. Men så länge ingen klev över tröskeln till det överbelamrade huset gick hemligheten att bevara.

– Folk nöjde sig med förklaringen att min mamma var sjuk och trött. Dessutom betedde hon sig normalt när hon träffade folk utanför hemmet.

Samtidigt som Helenes mamma inte kunde inte stå emot drivkraften att samla och spara, insåg hon att det hon höll på med inte tålde att visas upp. Hemmet skyddades noga mot insyn med hjälp av persienner och gardiner.

Vi slutade äta i köket

– När jag jag gick i fyran började det bli riktigt dåligt för mamma. Då såg jag köksbordet för sista gången och jag och min bror slutade äta i köket. Vi gick upp på övervåningen i stället. Mamma sa aldrig något om det utan gjorde fika som hon bar upp till oss.

Helene och hennes bror dolde effektivt hur illa det var ställt hemma. Både skötte skolan, var väluppfostrade och visade upp sunda värderingar som mamman lyckats lära dem trots alla sina personliga problem.

– Mamma var jättefin på många sätt. Hon ville alltid hjälpa andra och ställde upp för oss barn. Men i den fysiska miljön rådde kaos.

– Vi fick till exempel aldrig lära oss grundläggande hygien och maten var ett stort bekymmer. Normala referensramar fick vi istället utanför hemmet, genom andra bilder av hur det var hos moster eller hos vänner.

Ångest av att kasta

Eftersom Helenes mamma fick ångest av att kasta något över huvud taget förvandlades kylskåpet med tiden till en skräckkammare av gammal, oätlig mat. Hon kunde utan att blinka bjuda på mögliga ostkanter, eller spaghetti med korv som var grå och slemmig av ålder. Till slut vägrade Helene och hennes bror att äta.

– Mamma löste det på det sätt hon kunde och började ge oss färdigrätter i stället. Från det att jag var tolv och genom resten av min uppväxt åt jag bara frysta piroger och liknande. Jag hatar färdigmat än i dag.

På skolloven åkte Helene och hennes bror ibland till sin pappa och hans nya familj. Helene minns att han var snäll mot dem när de väl träffades, men han hörde aldrig av sig mellan besöken. Vilket liv hans barn tvingades leva med sin mamma visste han inte och han frågade inte heller.

– Jag och min bror levde ganska mycket i nuet och var glada när vi var hos pappa, vår moster eller våra vänner. Där fick vi en paus från livet med mamma.

I parhuset i Umeå minskade de fria ytorna stadigt. Hemmet blev också väldigt smutsigt eftersom det var förbjudet att städa. Helene fick till exempel absolut inte skrapa bort ett tjockt lager brödsmulor från en skärbräda i köket. När det började kläckas larver bland smulorna ställde hon sig därför på vakt med en kniv och delade larverna på mitten så fort hon såg dem. Till slut gick hennes mamma motvilligt med på att slänga smulorna.

Äpplena ruttnade i vardagsrummet

– Vid ett annat tillfälle plockade mamma in äpplen från trädgården och ställde i påsar på vardagsrumsgolvet. Men hon gjorde aldrig något med dem, de bara stod där och ruttnade. När hon väl bar ut dem självmant var parketten redan förstörd av all saft som läckt ur påsarna.

I enlighet med sin övertygelse om att vi måste vara rädda om naturen började Helenes mamma även källsortera. Plast, glas och metall ordnades i olika högar. Men det här var på 90-talet, innan några återvinningsstationer ens var påtänkta.

– Det var en fin tanke faktiskt. Problemet var bara att det inte fanns någonstans att kasta allt, så det blev liggande hemma.

I dag är kunskapen om samlarsyndrom betydligt större än för 20-30 år sedan. Ändå är det fortfarande mycket som är outforskat på området. Samlarsyndrom blev en egen psykiatrisk diagnos först 2013 och man uppskattar att omkring 1,5 procent av Sveriges befolkning är drabbad.

– När min mammas samlarsyndrom blommade ut förstod vare sig min bror och jag eller våra anhöriga vad det var som hände. Vi trodde länge att mamma inte orkade städa för att hon var trött och sjukskriven. Men det handlade ju om ett tvång, hon fick ångest av att göra sig av med saker.

Mot slutet av sitt liv kunde Helenes mamma bara ta sig fram till sin säng via en smal gång mellan all bråte i sovrummet. Även själva sängen var så belamrad att hon nätt och jämnt fick plats att sova i den.

– Mamma hade flera olika sjukdomar, bland annat diabetes, och till slut blev hon så dålig att hon tvingades flytta. När hon kom bort från huset blev det faktiskt bättre för henne. Men hon hade åldrats snabbt och dog samma år hos skulle ha fyllt 65.

Rädd bli som mamma

Helene arbetar i dag som socionom, har bildat familj och lever ett bra liv trots sin svåra uppväxt.

– Jag och min bror har blivit fungerande vuxna, men det är klart att vi är påverkade av det vi varit med om. Varje år rensar jag till exempel systematiskt i skåp och garderober. Jag är rädd att bli som mamma och vill absolut inte samla på mig för mycket saker.