Isabells och Kristians villa ligger vackert på en stor tomt alldeles vid ån i Skogstorp utanför Eskilstuna. När de flyttade in var huset slitet och nedgånget. Men under alla lager av plastmattor och bubbliga 1980-talstapeter gömde sig en sekelskiftespärla.

Skulle få ett härligt liv

– Huset har varit vårt gemensamma intresse. Vi började riva ut golv samma dag vi fick nyckeln och har lagt nästan all ledig tid i fyra år på att renovera, säger Isabell och ser sig omkring i den luftiga matsalen med utsikt mot vattnet genom stora, spröjsade fönster.

Renoveringen har varit ett gemensamt projekt för framtiden. I det vackra huset skulle Isabell, Kristian och deras barn Gabriel och Alexander få ett härligt liv tillsammans.

Knöl var cancer

Men runt jul 2017 började orosmoln att torna upp sig. Isabell, som fortfarande ammade den då bara några månader gamla Alexander, åkte in till sjukhuset för att kolla upp en knöl i bröstet. Knölen visade sig inte alls bero på mjölkstockning som Isabell och Kristian trott. Istället fick de veta att Isabell drabbats av bröstcancer.

– Det var så klart en chock, men då trodde vi ändå att Isabell skulle bli frisk. Första samtalet med läkaren handlade om hur de skulle ta bort bröstet och så. Som att det skulle gå att lösa, säger Kristian.

Cancern hade spritt sig

Ett par månader senare ändrades förutsättningarna helt. Efter en kroppsskanning stod det klart att cancern hade spritt sig till lymfkörtlarna och levern.

Cancern skulle inte gå att bota och statistiskt sett låg överlevnaden på ungefär tre år.

– Det går inte att sätta sig in i hur det är att få ett sådant besked förrän det drabbar en själv. Hela livet förändras, säger Kristian.

Kan dö om två år

Tillvaron blev kaotisk. Isabell reagerade med att bli väldigt handlingskraftig för att återfå något slags kontroll. Det kändes viktigt att planera och ordna för Kristians och barnens framtid, en framtid där hon själv inte skulle finnas med.

– Isabell ville få undan allt. Hon betedde sig som att hon skulle dö i morgon eller nästa vecka. För mig blev det bara för mycket. Jag kan fortfarande inte riktigt ta in att min fru har en kronisk cancer och kan dö om två år, säger Kristian.

Kroppen kollapsade

Våren 2018 påbörjade Isabell sin cellgiftsbehandling. Före cellgifterna hade hon åtminstone känt sig frisk men nu kollapsade kroppen. Hon orkade ingenting och hade stundtals väldigt ont.

– Det allra värsta var att stå bredvid under behandlingen och inte kunna göra något. Jag tänker ofta att jag skulle göra allt för att få sjukdomen själv i stället. Man vill inte att någon ska gå igenom det vi gör, säger Kristian.

Letade hopp

Under en period tillbringade han nätterna med att lusläsa forskningsrapporter. Det var hans sätt att försöka hantera situationen.

– Jag fattade först inte vad han höll på med men det var nog en bearbetning han behövde, säger Isabell.

Kristian nickar instämmande. I rapporterna letade han efter hopp.

Vägrar lyssna

Han tror själv att han fortfarande befinner sig i ett förnekelsestadium. Ibland tar inte hjärnan in allt för att skydda sig. Isabells prognos ser ut som den gör, men han tänker samtidigt att det finns undantag. Den tanken håller honom uppe.

– När Isabells läkare pratar om återfall säger han ”när”, jag säger ”om”. Han pratar ju utifrån sin statistik, det förstår jag, men jag vägrar lyssna på honom, säger Kristian.

Växa upp utan mamma

I början handlade oron för Kristian mycket om barnen, hur det skulle bli för dem att kanske förlora och växa upp utan sin mamma.

– Alla krishanterar olika men jag är ju rädd att chocken ska komma den dag jag inte finns längre. Och vem ska då kunna vara stark för barnen, säger Isabell vänd mot Kristian.

– Jo, så är det kanske. Samtidigt tror jag inte att man kan förbereda sig. Nu är det ju bra. Hur ska jag kunna sörja något jag inte har förlorat? Det kan hända om ett år, tio år eller aldrig, menar Kristian.

Alexander förstår inte

Parets yngsta son, Alexander, är fortfarande för liten för att förstå att hans mamma är sjuk. Men med Gabriel, som fyller sex i höst, är det annorlunda.

Berätta för barnen

Av kuratorn på sjukhuset fick Isabell och Kristian rådet att alltid berätta sanningen, men utan att nödvändigtvis berätta allt. Kuratorn menade också att det var viktigt att låta honom vara delaktig. Så när Isabell började tappa sitt långa hår efter cellgifterna fick Gabriel hjälpa till att raka av det som fanns kvar. För Isabell var det svårt, men sonen tog det hela med ro.

– Barn upplever saker helt annorlunda. Gabriel tyckte att det där med håret var jättecoolt, säger Kristian.

En ganska lycklig tid

Båda skrattar åt minnet. Samtalet pendlar hela tiden mellan allvar, sorg och tårar å ena sidan, och tacksamhet, humor och glädje å den andra. Isabell menar att det senaste året paradoxalt nog varit en ganska lycklig tid.

– Det är klart att jag önskar att jag inte var sjuk, men sedan jag blev det har jag fått bättre livskvalitet. Tiden är för kort för att jag ska prioritera sådant jag inte vill, säger Isabell.

Huset har hjälpt dem

Även Kristian har förändrats. Han tar betydligt lättare på många saker.

– Till exempel pajade värmesystemet när Isabell var dålig. Innan hade jag ju nästan fått en hjärnblödning av det, men nu ringde jag bara en firma som kom och fixade, säger Kristian.

– Huset har nog hjälpt oss vidare i det här. Det stärker oss i vår relation, funderar Isabell.

Ville inte sälja

I slutet av 2018 tog paret ändå kontakt med en mäklare för att förbereda inför en eventuell försäljning. När mäklaren gått sjönk Kristian och Isabell ner i soffan och tittade på varandra.

– Där och då kom insikten. Vi ville inte alls sälja. Om vi gör det skulle det betyda att vi ger upp och att Isabell inte kommer att klara sig, säger Kristian.

Kan förändras snabbt

När hon var på sin senaste kroppsskanning, en undersökning som görs var tredje månad, såg allt bra ut. En lättnad, naturligtvis. Samtidigt vet både Isabell och Kristian att läget snabbt kan förändras. De planerar inte så långt fram.

– Vi prioriterar dag för dag och gör våra val. Fast mycket blir som det blir ändå. Man kan inte sitta och analysera varje kväll att ”jaha, nu maximerade vi inte den här dagen. Vi borde gjort si eller så.” Man vill ju bara leva ett normalt liv, säger Kristian.

Läs också: Så vet du om dina leverfläckar är farliga!