KAMPANJ: Börja prenumerera – Erbjudande till dig som följer Land.se

Ibland börjar han på en historia. Förklarar, visar med händerna och berättar. Meningarna blir inte fullständiga, men det gör inget. Vi, hans familj, är glada över de tillfällen när han känner att han vill dela med sig av något. Då får vi lyssna, och stötta berättelsen med ett inlägg här och där.

Sångerna kvar trots Alzheimers sjukdom

Vi kan inte fokusera på sjukdomen. Det är som det är med den. Men musiken har alltid haft en central roll i pappa Torbjörns liv. Sånger och melodier lever kvar, till pappas glädje och familjens. Han är inkluderad, och har sin givna plats. Musiken fungerar som en bro, den är länken som ger oss direktkontakt, trots att signalernas transportsystem har brustit.

Spela är roligt

När vi träffas dricker vi kaffe och pratar om vanliga saker. Pappa sitter med, deltar oftast tyst men flikar in något ibland. Efter en stund föreslår någon:

– Ska vi spela några bitar?

Pappa är alltid snabb med svaret.

– Ja. Det är ju det som är roligt.

Pappa börjar spela

Knappt har vi hunnit säga: ”Ska vi ta ”Så länge skutan kan gå”, förrän pappa har börjat spela. Så sjunger vi några av hans favoritsånger. Med flera gitarrister i familjen blir det ett härligt komp.

– Nja, den får vi ta en gång till. Det hördes inte så bra på slutet, säger pappa.

För efteråt har han oftast en kommentar om hur det gick. Det är mestadels nöjda utlåtanden, men inte alltid.

Fötterna stampar takten

Evert Taube har, med sina berättande visor och rytmiska melodier, en särskild plats i våra bohuslänska hjärtan. Här finns anknytning till Smögen och våra rötter. ”Balladen om briggen Blue bird av Hull” ska sjungas långsamt och med känsla. Den är tung och sorglig. Annat är det med ”Fritiof och Carmencita”. Fötterna stampar takten och sången är frejdig. Efter ”Fritiof Anderssons paradmarsch” ser pappa riktigt nöjd ut.

Njuter av jazz

För några år sedan fick mamma och pappa en CD i julklapp av barnbarnet Axel. Han hade spelat in jazz-standards, och dessa framförde han själv på gitarr. När pappa lyssnar på den skivan njuter han. Redan vid de första tonerna lutar han sig bakåt i fåtöljen, blundar och slappnar av.

– Åh, detta är så bra. Det är den bästa, säger han.

Ger honom tid

Vi märker att pappa får det allt svårare med motoriken. Till synes enkla saker hänger upp sig. Att hålla i en kaffekopp, sätta sig på en stol, gå in i en bil. Det är ingen större idé att komma med instruktioner, man får ge honom tid eller komma på ett sätt att klura sig förbi svårigheten.

Flyttat till äldreboende

Sedan några månader tillbaka bor pappa på ett äldreboende, på en avdelning för personer med demens. Han har två gitarrer på rummet, men det krävs att någon ger honom instrumentet för att han ska börja spela.

Muskelminnet fungerar

Christina Samuelsson är professor i logopedi vid Karolinska Institutet, och forskar om interaktion med personer som har kommunikativa funktionsnedsättningar. Hon berättar att minnet fungerar på olika sätt. Man brukar skilja på episodiskt minne och procedurellt. När man spelar gitarr är det ett procedurellt minne som är inblandat. Ett muskelminne. Det är inget som egentligen inbegriper att man kognitivt tänker att ”nu ska jag sätta fingrarna så här på gitarren”. Det är något man har nött in.

– Det finns fog för att tro att just musik är något som involverar känslomässiga system på ett helt annat sätt än många andra typer av aktiviteter, säger Christina Samuelsson.

Finns möjligheter

Hon och hennes forskarkollegor har fokus på ”att leva med demens”. Vad har man för begränsningar, men framför allt: vad har man för möjligheter? De utgår också från personen som har demenssjukdomen.

– Ofta beskrivs demens som de anhörigas sjukdom, och så är det till viss del, men inte bara. Jag vet personer med demenssjukdomar som har känt sig förminskade. Som att deras perspektiv inte var värt att ta tillvara, säger Christina Samuelsson.

Viktigt ha roligt tillsammans

Christina Samuelsson är själv angelägen om att förmedla en mycket mera positiv bild, utan att förminska sjukdomen. Hon tycker att det är en hemsk sjukdom som är jättejobbig för alla inblandade. Hennes utgångspunkt är att man, under rätt förutsättningar, ändå kan komma till sin rätt.

– Om man får ut lite endorfiner i kroppen och känner att man har det lugnt och trevligt en stund, då kan mycket annat gå bättre. Därför är det så viktigt att man som personal på demensboende är observant på vad just den här personen verkar tycka om. Sedan förstår jag att resurserna inte alltid medger att alla personer ska få göra det de tycker bäst om.

– Och Torbjörn tycker om att sjunga och spela, och har förmodligen alltid gjort det. Då är det jätteviktigt. Det betyder inte att alla personer med demens tycker om att sjunga allsång, säger Christina Samuelsson. Det är en allmän uppfattning, och den stämmer inte.

Kärleken till musik går vidare

Ja, i vår familj har musiken en självklar plats. Till pappas stora glädje har musikintresset gått vidare till yngre generationer. Barn och barnbarn spelar gitarr, tuba, mandolin, keyboard, trummor, bas, dragspel och trumpet.

Ser nöjd ut

När vi ses är det naturligt med sång och spel. ”Kajsas udde” av Alf Hambe spelar vi ofta. Just den visan har vi sjungit i stort sett varje vecka de senaste två åren. Pappa ser så nöjd och tillfreds ut. Han sitter i soffan. Kepsen är på. Blicken är lite i fjärran, men munnen ler och fingrarna slår ackord efter ackord. Hela familjen sjunger tillsammans.

Tyckte du om den här artikeln? Prenumerera på Land