Till en början fungerade allt bra på det nya jobbet. Linda var glad över den praktikplats hon fått och som senare övergått i ett ”riktigt” arbete. Hon trivdes med sina uppgifter och kände sig uppskattad. Men efter ett par år började saker förändras i samband med ett chefsbyte.

– Den nya chefen hade ett jobb till och kunde därför inte vara lika närvarande som den tidigare chefen. Det bidrog till att klimatet blev tuffare bland kollegorna, berättar Linda.

Trappades upp

Läs också: Experten om mobbning på jobbet

När chefen inte var på plats bildades ett vakuum där informella ledarskap kunde växa fram. Först märktes det inte så mycket. Allt trappades upp eftersom. Särskilt en person riktade in sig på att göra tillvaron svår för Linda. Hon fick sedan med sig andra.

– I början var det ganska subtilt. Det tog ett tag innan jag förstod att flera personer var inblandade. Men så småningom märkte jag till exempel att det blev tyst när jag kom in i lunchrummet, eller att de inte bjöd in mig till aktiviteter utanför jobbet.

Läs också: Ångesten styrde hans liv

Tillsagd av kollegorna

Nålsticken kom allt oftare. Linda blev plötsligt tillsagd att gå och hjälpa till med än det ena och än det andra fast hon hade rast. Hon fick höra att hon gjort fel och misstag trots att hon själv visste att så inte var fallet.

Klump i magen

Läs också: Psykologens råd om du utsätts för mobbning på jobbet

Trots att Linda inte alls mådde bra, fortsatte hon att plikttroget gå till kontoret med en klump i magen varje morgon. Hon tänkte att det bästa var att inte visa sig svag eller ledsen. Att jobba på, sköta sitt och låtsas som ingenting.

– Jag hade redan erfarenheter av mobbning under skoltiden. Då var min strategi att hålla mig för mig själv för att slippa undan. Nu gjorde jag lite likadant på jobbet.

Mobbad redan i skolan

Känslan av att bli utfryst var smärtsamt välbekant. I skolan hade Linda utsatts för en påtaglig mobbning där hon blivit retad för sina glasögon, puttad och lämnad utanför.

Blev tyst

Trakasserierna gjorde henne tyst och tillbakadragen. Hemma sa hon inget om hur illa det var. Utsattheten bara fortsatte och ingenting blev bättre när hon väl kom till skolkuratorn på högstadiet.

– Jag hade väldigt svårt att berätta om det jag varit med om. Och eftersom jag inte sa så mycket förklarade de att de inte kunde hjälpa mig.

Fick uttrycka sig genom målningar

På gymnasiet några år senare fick Linda kontakt med en psykolog som inte ställde krav på att hon skulle prata. Hon fick i stället uttrycka sig genom att måla.

– Det kändes ganska bra. Först använde jag bara planlöst färgerna, men senare dök det upp tydligare former och skuggfigurer i målningarna. Det kunde vara bilder av någon som blev fasthållen till exempel.

Teg i åtta år

Som vuxen och etablerad på arbetsmarknaden trodde Linda att mobbningen var ett avslutat kapitel, även om ärren i själen fanns kvar. När hon på nytt blev utsatt på jobbet tog det ett tag att förstå. Nu var trakasserierna och kränkningarna inte lika uppenbara som under skoltiden. I åtta långa år teg och led Linda.

– Till slut var det en facklig representant som försökte hjälpa mig. Vi pratade med arbetsgivaren och blev lovade åtgärder som skulle göra situationen bättre. Chefen tyckte att vi skulle prova kommunikologi (en metod/lära som kritiserats för att inte ha något vetenskapligt stöd, reds. anm.), men jag förstod absolut inte hur det skulle hjälpa mig.

Kollegorna förnekade

Kommunikologin gjorde heller inget positivt för Linda. Kollegorna förnekade att det fanns några problem i gruppen, de menade tvärtom att alla mådde jättebra. Linda kände att hon hade alla emot sig och vågade inte säga något mer om sin utsatthet.

Helvetet började igen

Ett tag blev tillvaron blev lite lättare när hon fick möjlighet att vara tjänstledig för studier på deltid. Men helvetet började igen när hon började arbeta heltid igen.

– Det gick inte alls bra. Samma människor jobbade ju kvar. Jag var sjukt nere, helt orkeslös, såg knappt någon i ögonen och hade nära till tårarna hela tiden.

Ofta sjukskriven

Linda var ofta sjukskriven och fick under en period hjälp av psykologer, läkare och sjukgymnast. Hon hade även kontakt med vuxenpsykiatrin.

– Så här i efterhand tycker jag att flera av dem tillsammans har hjälpt mig. I mitt fall handlade det mycket om att sätta ord på varför jag mått så dåligt. Det var svårt. Mobbningen hade pågått så länge.

Ville komma vidare

Linda började drömma mardrömmar om allt hon blivit utsatt för. Allt hon tryckt undan började stiga upp till ytan. På sätt och vis var det positivt, eftersom det var lättare att prata om allt det smärtsamma med utgångspunkt i drömmarna.

– Det var galet jobbigt. Jag både ville och inte ville, men det var bra att det kom upp. Jag var tvungen att ta tag i det på allvar för att komma vidare. Så jag satsade och bestämde mig för att det var värt det.

Sa upp sig

2014 kände sig Linda tillräckligt stark för att börja blicka framåt. Hon sökte och kom in på socionomprogrammet och begärde på nytt tjänstledigt för studier.

– Det var en lättnad. Efter ett tag sa jag upp mig från mitt jobb helt för jag förstod att jag inte skulle vilja komma tillbaka trots att de bytt personal.

Startat organisation mot mobbning

I fjol blev Linda klar med sin utbildning och har nu ett nytt arbete. Vid sidan om har hon fortsatt att studera och även startat en organisation mot mobbning.

– För mig är det ett sätt att kunna nå ut och sätta ord på det många inte vågar säga. Man är rädd att aldrig få ett jobb igen om man berättar vad man utsatts för.

Kommer aldrig suddas ut

Själv tycker Linda att hon oftast mår bra eller ganska bra i dag. Det hon varit med om känns hanterbart även om det aldrig kommer suddas ut helt.

– Jag kan åka ner i någon svacka ibland, men trappan för att kliva upp igen blir lägre och lägre. Tiden hjälper till att läka lite, säger Linda.

Läs också: Erika drabbades av tvångssyndrom, OCD