Det är sommaren 2014 och Liza är höggravid. Den 24 juni går hon på stan med sin lika gravida syster, som lustigt nog är beräknad till samma dag som hon själv.

Under promenaden får hon känningar och bestämmer sig för att ringa Danderyds sjukhus för att få råd. Barnmorskan tycker att hon ska åka in till förlossningen.

Liza och maken Erik bor i Täby norr om Stockholm och Danderyds sjukhus ligger inte långt bort.

– När jag kom dit hittade de mekonium, alltså bajs från bebisen, i fostervattnet. Eftersom jag dessutom gått över tiden bestämde de att jag skulle sättas i gång, berättar Liza som i dag har hunnit bli 37 år.

Läs också: Frågan plågade henne: ”När ska ni skaffa barn då?”

Fick kateter

Förlossningen tar tid. Barnet ligger långt ner men kommer inte ut. Liza blir tillsagd att försöka kissa men det är omöjligt. Därför töms hon på urin med en kateter vid flera tillfällen. Just det tänker inte Liza så mycket på, hon har fullt upp med barnafödandet. Det är först långt senare som hon ska förstå vilken betydelse kateterbytena kommer att ha haft.

– 20 timmar efter att de satte i gång förlossningen hade Eija fortfarande inte kommit. Vid lunchtid sa barnmorskan att ”nu måste barnet ut, annars får vi snitta dig”.

Läs också: Överläkaren om sepsis – den okända och dödliga sjukdomen

Drar ut barnet

Liza kämpar och kämpar men inte mycket händer. Snart fylls rummet av läkare, barnmorskor och sjuksköterskor, för nu börjar det bli bråttom. Till slut lyckas de dra ut Eija med hjälp av muskelkraft och sugklocka.

– När jag väl fick upp henne på mitt bröst var allt bara härligt. Det är ju en otrolig lyckokänsla i att få barn, säger Liza.

Läs också: Metod vid barnlöshet: Hon frös ner ägg i väntan på den rätte

Känner sig mörbultad

Eija är en frisk och fin liten flicka, och från och med nu upplever Liza att all uppmärksamhet är riktad mot barnet. Att hon själv inte mår så värst bra tycks inte oroa vårdpersonalen. Hon får veta att det är normalt att känna sig mörbultad efter en förlossning och att det nu gäller att tillgodose bebisens behov.

– När barnet väl är ute är man inte mycket mer än en mjölkstation. Så kändes det, och det var en konstig känsla. Även om kroppen är gjord för att klara en förlossning så utsätts den ju för ett väldigt trauma. Jag fick stora bristningar till exempel, och de var otroligt smärtsamma.

Något var fel

Efter ett par dagar på BB får Liza, hennes man Erik och Eija åka hem. Liza fortsätter att känna sig ”uschlig” och återhämtar sig inte alls. Tröttheten är förlamande, trots att hon faktiskt får sova en hel del de första dagarna hemma. Magen vill heller inte gå ner och i kroppen surrar en olustig känsla som Liza har svårt att placera.

– Något var fel. Jag mådde inte alls bra, vilket jag också uttryckte. Samtidigt kände jag att det inte var riktigt okej att klaga när jag hade fött ett friskt barn.

Tempen steg rekordsnabbt

Vid återbesöket på sjukhuset fyra dagar efter förlossningen säger personalen att det är jobbigt i början. Lizas smärtor och allmänna sjukdomskänsla kopplar de främst till bristningarna. Hon får snällt åka hem med sitt barn.

Nästa dag är en måndag. Liza ligger på soffan och mår inget vidare. Plötsligt övergår inget vidare-känslan i något annat, värre.

– Jag fick hög feber väldigt fort. På 20 minuter steg min temp från 37 till över 40 grader och jag började få skakfrossa. Det är nog den vidrigaste känsla jag haft. Det kändes som att jag skulle frysa ihjäl, tänderna klapprade och musklerna krampade. Hela kroppen skrek att något var fel, säger Liza.

Läs också: Endometrios: 6 tecken att ta på allvar

Magen svullnade upp

Ungefär nu börjar även Lizas mage att svullna upp. Både hon själv och Erik inser att hon måste få läkarvård och ringer 112. Liza skakar så att hon knappt kan prata med larmoperatören, men efter någon timme kommer i alla fall ambulansen.

Ambulanspersonalen tar Liza på största allvar och förstår snabbt att det finns en koppling mellan hennes förlossning, febern och de tydliga tecknen på en infektion som gått överstyr.

När Liza kommer in till gynakuten på Danderyds sjukhus har febern stigit till 40,4 grader. Enligt journalanteckningarna är hon ”blek, forcerad och har lågt blodtryck”.

Andas med syrgasmask

Liza blir inlagd på sjukhuset. Nästa dag har febern gått ner lite, men hon känner sig fortfarande väldigt sjuk och får dessutom andningssvårigheter. Liza måste andas i en syrgasmask och personalen hinner misstänka både blodpropp i lungan och hjärtsvikt.

– Jag var ju ganska borta på grund av febern och allt. Men det var jättejobbigt för Erik som satt bredvid med Eija. Han har förlorat sina föräldrar i allvarliga sjukdomar och nu trodde han att jag också skulle dö, säger Liza.

Läs också: IBS: Tillgång till toalett styrde Carolins liv

Immunförsvaret överreagerade

Ytterligare ett dramatiskt och oroligt dygn passerar innan alla provsvar kommer. De visar på urosepsis, som innebär att kroppens immunförsvar kraftigt överreagerat på en obehandlad urinvägsinfektion. Liza har däremot vare sig hjärtsvikt eller blodpropp.

– Med stor sannolikhet fick jag urinvägsinfektionen på grund av alla kateterbyten under förlossningen, men den infektionen upptäcktes aldrig eftersom jag redan hade så ont av mina bristningar. Jag var även öppen väldigt länge, vilket gjorde att bakterier kunde komma in i livmodern och nå såret efter moderkakan.

Läs också: Sepsis – så upptäcker du den okända och dödliga sjukdomen i tid

Sätter in antibiotika

Nu när läkarna vet vad Liza lider av och vilka bakterier hon bär på kan de äntligen sätta in rätt typ av antibiotika. Hon mår bättre ganska snart och blir hemskickad efter ett par dagars behandling.

– Det var helt avgörande att vi åkte in så tidigt, annars hade jag kunnat få svåra skador. Nu gick det bra för att de såg kopplingen mellan förlossning, hög feber och allvarlig infektion samt snabbt satte in behandling med bredspektrumantibiotika.

Läs också: Jessica drabbades av stroke vid 43

Normal förlossning

I dag är Liza helt återställd. Hennes dotter Eija har hunnit fylla fyra år och Liza har fött ett barn till. Den förlossningen var helt normal och gick bra. Men när Liza bad om ett urinprov efteråt blev det först nej.

– Personalen menade att jag inte hade några tecken på infektion, så det var inte nödvändigt tyckte de. Jag fick verkligen stå på mig för att få lämna ett prov och så ska det inte behöva vara när man har min bakgrund.

Visste inget om sepsis

Innan Liza själv fick sepsis hade hon aldrig hört talas om sjukdomen. Nu vill hon gärna sprida kunskap till andra.

– Jag hade ingen aning om att man kunde få sepsis när man föder barn men nu vet jag att det inte är helt ovanligt. Om jag känt till det kanske jag hade kunnat säga ifrån och fått rätt vård tidigare, säger Liza.

Läs också: Sköldkörtelsjuka Nadja: ”Det har varit enormt svårt att få rätt hjälp”