Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Hälsa 8 november

Anders lever med obotlig strupcancer

Anders Wilhelmsson har varit öppen med sin strupcancer ändå från början. Att tala och ibland skämta om det svåra gör tillvaron lättare – både för honom själv och för andra.

 Anders Wilhelmsson lever med obotlig strupcancer. Han skriver om sin sjukdom på Facebook.
Anders Wilhelmsson lever med obotlig strupcancer. Han skriver om sin sjukdom på Facebook. FOTO: Irmi Persson

Måndag morgon en vanlig dag i september. Anders fru Ann-Sofie har åkt till sitt jobb och sönerna till skolan. Hemma i lägenheten är det tyst och lugnt.

Anders värmer kaffevatten i köket och plockar fram en påse bullar.

– Numera är jag oftast på jobbet en dag i veckan. Men jag jobbar inget, jag är bara där och kramas, säger Anders och ler vänligt bakom glasögonen.

Metastas i bröstet

Vi hjälps åt att duka. Anders tar assietten med bullar i högerhanden och sätter ner den på köksbordet. Vänsterarmen vilar i en mitella. Efter att en metastas i bröstet börjat trycka på en nervbana går armen och handen knappt att röra. Känseln är också nedsatt.

– Det är trist, suckar Anders.

– Man blir beroende av andra för att klara vardagen. Och så kan jag inte vara den där roliga buspappan med barnen som jag skulle vilja.

Anders Wilhelmsson

Ålder: 48 år.

Familj: Fru och två söner, 7 och 11 år.

Bor: I Västerås.

Uppväxt: På Tjörn.

Yrke: Förbundsjurist på LO-TCO Rättsskydd.

Gillar: Att spela golf och umgås med familj och vänner.

Trögt att svälja

Det första sjukdomssymtomet kom under en golfrunda sommaren 2017. När Anders skulle äta en smörgås kändes det märkligt trögt att svälja. Maten ville liksom inte gå ner.

Anders anade att något var fel, men i stället för att söka vård höll han först de obehagliga tankarna lite på avstånd. Han sa inget till sin fru och vardagen tuffade på ungefär som vanligt.

– Det är ju lätt att skjuta på tråkiga saker. Men sen blev det värre. Maten fastnade i halsen och på en jobbkonferens fick jag en halskräkning. När min chef såg vad som hände tvingade hon mig att gå till läkare.

Kom som en smäll

Kort efter den första gastroskopiundersökningen levererade läkaren ett lugnande besked. Troligtvis kunde Anders slappna av, för det som satt i hans hals såg inte ut som en ”vanlig” tumör.

– Jag kände mig lättad förstås, men det varade inte så länge. Röntgensvaret som kom några dagar senare visade ett antal förstorade lymfkörtlar. Läkaren kunde inte säga säkert vad det betydde, bara att det inte skulle vara så.

Cancertumör i strupen

Efter ytterligare undersökningar och någon veckas väntan fick Anders svart på vitt hur allvarligt läget var. Svårigheterna att svälja berodde på en cancertumör i strupen, vilken antagligen också hade spritt sig.

– Det var en smäll, jag hade trots allt hoppats. Men jag mådde fysiskt bra och är en i grunden positiv människa. Jag tänkte att om min tid var begränsad så ville jag inte tillbringa den med att ligga på soffan och gråta.

Öppen om döden

Ändå går det inte att komma ifrån att ett cancerbesked är dramatiskt inte bara för den drabbade utan också för familj och närstående. Anders tycker nästan att det svåraste var att berätta för föräldrarna. För dem är han ju på sätt och vis fortfarande ett barn, deras barn. Och barn ska inte dö före sina föräldrar.

Med de båda sönerna pratade Anders och hans fru också öppet om sjukdomen. De gjorde ingen hemlighet av att Anders kunde dö av den.

– På kvällen efter att vi berättat sa min äldste son: ”Pappa, om du dör kan mamma gifta sig med en snyggare karl. Donald Trump till exempel.” Efter det skrattade han. Sen började han gråta, minns Anders och tystnar en stund.

Kärlek och värme strömmade

För att nå ut och slippa ringa runt till alla han kände valde Anders att informera vänner och bekanta via Facebook. Responsen på inlägget var överväldigande. Under den kommande helgen läste Anders många av svaren i kommentarsfältet och de fick honom att må lite bättre. Kärleken och värmen strömmade mot honom från skärmen.

– Det var en skön känsla. Efter det har jag fortsatt att skriva ganska regelbundet och fått enormt mycket stöd. Utöver att det känns bra att berätta på det här sättet så är det också praktiskt. När jag springer på folk på stan behöver jag inte uppdatera dem om min sjukdom för de vet redan vad som händer.

Kan skratta åt eländet

Inläggen på Anders Facebooksida är offentliga. Han ser ingen anledning att dölja något, snarare tvärtom. Att då och då skriva av sig kan få en del stenar att falla från hjärtat.

Många, men inte alla, av Anders uppdateringar handlar i någon mening om hans liv med cancer. Tonen är allt från nyktert konstaterande till sorgsen och skämtsam, ofta i ett och samma inlägg.

– Ja, man måste kunna skratta åt eländet, annars orkar man inte, säger Anders och tillägger:

– Kanske kan mitt skrivande också hjälpa andra att tänka på vad som är viktigt. Jag hoppas det.

Fruktansvärda smärtor

Sedan han fick sin diagnos har Anders gått igenom flera behandlingar med cellgifter och strålning. De har gett effekt på så sätt att både modertumör och metastaser krympt. Men ingen behandling kommer att göra honom frisk. I stället handlar det om att få så bra livskvalitet som möjligt den tid som är.

– I perioder har jag mått dåligt och haft fruktansvärda smärtor. Vintern 2017 var till exempel hemsk, då trodde varken läkarna eller jag att jag skulle leva fram till sommaren. Men i januari hade tumören krympt och sommaren därefter kunde jag spela golf och jobba 60-70 procent. Det var en fantastisk period jag inte räknat med.

Läs också: Anette lider av dolda sjukdomen primär immunbrist – PID

Skriver om sig själv

Även om Anders har en positiv och hoppfull grundinställning känns det ibland riktigt tungt. Ledsnaden kan plötsligt drabba honom, till exempel när han gjort något fint och roligt med barnen.

– Att de inte ska minnas mig är en av mina största rädslor. Jag har delvis hanterat den genom att skriva om mig själv, vem jag är och vem jag var. Det känns viktigt att mina barn får läsa det sen. Man har ju en begränsad bild av sina föräldrar när man är liten.

Kan påverka sitt mående

De mörka stunderna kommer och går. Anders låter det vara så. Men han vet också att han kan påverka sitt mående. Ibland innebär det att han tvingar sig själv att göra saker fast det tar emot.

– Jag kanske mår jättedåligt och inte alls har lust att träffa någon. Men så pallrar jag mig ändå i väg på någon social aktivitet och mår genast väldigt mycket bättre.

Sätter familjen först

Många som drabbas av en obotlig sjukdom ändrar sin syn på livet och sina prioriteringar. Inte Anders. Han hade helt klar för sig vad som var viktigt på riktigt även innan han blev sjuk.

– Jag och Ann-Sofie har alltid satt familjen först och undvikt jobb där man får jobba alldeles för mycket. Vi har också umgåtts mycket med våra vänner och gör det fortfarande. Meningen med livet är att vårda och utveckla relationer, säger Anders.

Läs också: Psykologens tips till dig som har en närstående med cancer

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Land så godkänner du våra regler.

Läs mer om

Lands Nyhetsbrev

Gör som 49 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheter
Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.


Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen