Därför ska du inte rädda den övergivna djurungen
Det spelar ingen roll hur förtjusande älgkalven, harpalten, fågelungen eller rådjurskidet är. Och det spelar ingen roll hur övergivet det lilla djuret tycks vara. Låt den vara!
Särskilt under vår och försommar stöter människor på till synes hjälplösa ungar till vilda djur, och det är förstås naturligt att vilja se till att de klarar sig. Men det bästa sättet att hjälpa dem är att helt enkelt gå undan.
Dessa sötnosar är i princip aldrig övergivna av sina föräldrar, som troligen finns i närheten utan att visa sig. Det enda du möjligen ska göra är att flytta en unge som befinner sig på eller alldeles intill en väg, men i så fall bara några meter.
Både harens och rådjurets ungar får ligga själva nästan direkt efter födseln, mamman kommer bara dit några korta stunder per dygn för att dia dem. Det gäller både skogshare och fälthare. Ekorrungar och rävungar kan nosa runt i närheten av boet utan att vara övergivna.
Många fågelungar lämnar boet innan de är ordentligt flygfärdiga och blir matade av föräldrarna där de råkar befinna sig. Det gäller till exempel kråkfåglar, trastar och ugglor.
Kommer barn eller barnbarn ändå hem med djurungar som de ”räddat”, så gå tillsammans omedelbart tillbaka och placera fyndet där det hittades.
Djurföräldrar bryr sig inte om att ungen luktar människa. Det är bara en myt. Föräldrainstinkten är mycket starkare än så även om det kan ta en stund innan föräldern vågar sig fram.
Om du är absolut säker på att djurungen verkligen är övergiven, så kontakta en viltrehabiliterare. Du kan också ringa polisen som kan tala om var du ska vända dig.
Skulle frestelsen att leka djurens barmhärtiga samarit ändå bli för stor, tänk då på att den som håller ett vilt djur i fångenskap utan tillstånd kan bli dömd för brott mot jaktlagen. Detta gäller även om djurungen är föräldralös och har svårt att klara sig själv.
