Krönika: Livet efter 50 med platta fötter och öron som aldrig slutar växa
Det har sina fördelar att bli äldre. Lands Kristina Bäckström berättar om en tillvaro där näsan bara är en näsa och fötterna blir allt plattare.
Nu ska vi prata om damers ålder, det är bara nyttigt. Det är fantastiskt och underligt att bli äldre. Här är några rent lekamliga fakta som krupit fram för min egen del, så här snett efter 50.
Kommer ni ihåg kalasbyxorna? När jag var 11 var de alltid på väg ner och fötterna blev längre och längre. Nu är det samma sak med strumpbyxorna. En allt mer spolformad lekamen saknar naturliga fästpunkter för midjeband.
Fötterna blir halkigare eftersom hålfötterna försvunnit. Utan dem blir man både mera jordad och benägen att halka i lera och på stenhällar.
I de fall när man faller så faller man som en fura. Inget viker sig eller glider undan. Det blir ett mäktigt brak. Sedan ligger man där som en rotvälta.
Läs också: 10 goda råd att inte ge sin kära dotter
Öronen fortsätter växa hela livet samtidigt som mottagningen i dem blir trögare. Plötsligt kan man inte höra vad ungdomar säger, de pratar på tok för fort. Det där händer ungefär samtidigt som man börjar ratta från P3 till P1.
Håret blir fantastiskt studsigt. Gråa strån är inte bara silvrigt tjusiga, de ger volym och ersätter en myckenhet av dyra hårprodukter. Ingen mousse, inget vax och ingen sprej.
Kroppen viks lättast på mitten. Förr brukade jag undra över varför ogräsrensande damer i min bekantskapskrets endast syntes som vaggande bakdelar bland mållorna. Nu vet jag. Eftersom knäna inte funkar utvecklas kroppen så att den viks lättast i höfthöjd. Samtidigt blir blodomloppet nådeligen svagare så att man inte ens blir röd i nyllet när man står så där, upp och ner.
En kropp i vila behåller sin form långt efter att nästa rörelse påbörjats. Om man sitter en stund i soffan och ska stiga upp har alla rörliga delar i kroppen stadgat sig i det läget. Det tar en åtta, tio steg innan kroppen rätar upp sig från soffposition.
Hjärnans centrum för lagring av tekniska fakta är fullt. Det får inte plats en enda rutin för att logga in på hemsidor eller lägga ut bilder på Instagram. Det sista som stuvades in där var manualen för att spola tillbaka videoband. Sedan dess är det stängt, fullbelagt, inget rum i härbärget.
Näsan är bara en näsa. Jag har ett vagt minne av att den var ett problem förr, en knotig sak att ha komplex för men det är som bortblåst.
Jag har slutat rodna. Min teori är att skamsensorn bränts som en gammal säkring. Det spelar hur som helst ingen roll. Skulle jag rodna kan jag alltid skylla på att jag, som andra damer i min ålder, har en inre glöd som skiner igenom.
Badvatten blir kallare. Helt plötsligt kräver kroppen lite mer komfort vid sommarbad. Förr kunde jag rulla runt i isvatten som en glad liten sälkut. Nu huttrar jag till och med vid 22 grader plus. Å andra sidan flyter jag mycket bättre, ungefär som en säl. Vad nu det kan bero på.
Tvärsäker? Aldrig! Själva nervknuten som tillåter en direkt koppling mellan en åsikt och hjärnans lagringsplats för orubbliga sanningar har ärgat igen. Alla dessa gånger jag har fått krypa till korset efter att ha pratat strunt har bränt ut den helt.
Och bäst av allt – Varje morgon ser jag mig i spegeln och är fantastiskt snygg, i alla fall om man jämför. Man bara måste gilla det man ser. Det blir bevisligen inte tjusigare i morgon.
