Min skog förstår mig inte.

Ja, jag vet. Det är inte min skog på papperet. Jag pratar om skogen som omger familjens lilla gård i Värmland, den skog där jag brukar min allemansrätt. Jag går ut i den för att leta svamp, heja på hackspettar och vifta bort älgflugor.

Den gillar mig inte alls, den skogen.

Vi är ganska nya bekanta och de gånger jag gett mig in där har det inte gått så bra. Jag travar morskt upp rakt ovanför huset, via hygget till granskogen och drar omkring som jag brukar.

Som hyfsat skogsvan förväntar jag mig att styra över utflykten men så blir det inte.

Den här skogen suger upp mig, trumlar runt mig i munnen och spottar ut åt fel håll. Plötsligt står jag, barrig och grenklöst, långt bortom Folkes på en skogsväg och svär. En annan gång slänger skogen ut mig bakom Olssons kåk.

När hunden var med försökte jag med en fuling. ”Ska vi gå hem?” jollrade jag entusiastiskt och slog ut med armarna lite åt alla håll.

Hundstackarn blev så glad att äventyret var över men sprang bara runt, runt. Hon hade inte heller någon aning om åt vilket håll hemma var.

Jag ska erkänna, i dessa vilsna stunder har jag till och med skyllt på oknytt. Vittran i de här krokarna har trallat mig i örat så att jag gått vilse.

Det har hänt förr, att skog varit avogt inställd, så jag borde inte vara förvånad. När jag flyttade söderut första gången fick jag omvänd torgskräck. Varenda grön plätt hade ett namn och en gräns. Det var ”Nånting-parken” och ”Sega Mossen”, ”Platta Reservatet” och ”Humle-dungen”. Mil efter mil med inhägnade plättar. Vita metallskyltar med namn på och ingenstans såg jag något som bara var skog.

Efter några år hittade jag en namnlös skog en bit utanför inrutat område men den kändes främmande.

Jag som är uppvuxen med pelarsalar av tallar med lingon och soppar mellan stammarna kände mig vilsen. I ryggmärgen satt en tideräkning med skogstecken som vårvinterns första lila toppar i björkslyn vid älvkanten och den där märkligt rosaröda glansen i tallbarken när tövädret är på väg.

Med tiden släppte den nya skogen in mig och blev ”min”. Här fanns nya vårtecken. Snylthumlornas sega surrade och de gula hasselhängena ställde vårklockan.

Den blev min nya hemmaplan men det tog tid och jag tänker ofta på den aviga processen. När något ändras i skogen påverkas vi tvåbeningar mer än vi tror. Arter växer i antal eller försvinner och i den heta diskussionen om vad det gör med skogen ryms mer än bara frågan om vad som är ekonomiskt riktigt eller ekologiskt vettigt.

Folk som vill åka skoter ryker ihop med dem som vill ha tystnad och gastar åt varandra att ”skogen är väl för f-n inte ditt vardagsrum”.

Så hett känner vi, för skogen är en del av oss och vi är en del av skogen. Det har alla dessa år med allemansrätt gjort med oss. Vi är hemma där och när det möbleras om rör det upp känslor.

Inte underligt att ny skog ställer till det men redan nu finns en gnutta hopp för min nya skogsrelation.

I höstas sprang jag på mitt första kantarellställe och hittade tillbaka dit nästa gång jag försökte.

En kvart senare stod jag där igen, bortom Folkes på grusvägen, med en blöt högersko och en älgfluga kravlande innanför kragen.

Det nöjda smilet räckte från ena örat till det andra.

Min skog förstår mig inte. Inte än.