"Vårt lands unika värden nedprioriteras"

Vardagsfrukostar kan vara riktigt mysiga. I alla fall de morgnar man lyckas gå upp i tid. Oavsett hur mycket tid jag har brukar jag lyssna på lokalradion. Denna morgons nyheter gjorde dock att kaffet smakade aningen beskt. Det är minst sagt smaklöst att lyssna på den ena neddragningen efter den andra som gör livet svårare för oss som bor i glesbygd.

Dagens exempel handlar om att landstinget avser dra ner på tillgängligheten till tandvård i Sorsele och jag lyssnar på när kommunalrådet tar upp precis det jag tänker på. Hur kan en kommun lyckas med att bygga på det man har, det vill säga det som inte kan tas ifrån en, klara av att locka fler unga familjer att bosätta sig i kommunen när tillgången till samhällsservice hyvlas av bit för bit tills det inte ens finns kvar någon ost?

Kommunerna som anses vara för långt ifrån har andra värden än stadens. Värden som är väsentliga för vår identitet och vårt kulturarv, men som regering efter regering inte klarar av att värna. Eller är det kanske ett strukturellt fel? Indelningen i län visar sig till exempel vara en hämsko för inlandet och glesbygden. Dels på grund av att förutsättningarna inom länen ser helt annorlunda ut men också för att makten koncentreras till global konkurrens och utveckling av Botniakorridoren. Läs också: Vi på landsbygden har inte mer behov än de som bor i stan

Jag tänker ofta på hur dessa neddragningar påverkar oss medborgare. På vad det gör med vår identitet, vår känsla av att höra till och vår vilja att bjuda in. Tänker också på hur idiotiskt det är för Sverige. Vårt öppna land är på väg att slutas och det gäller både våra landskap och oss människor. Dessutom uppmuntras inte det naturliga att flytta hemåt, närmare far- och morföräldrar i samband med familjebildning, eftersom tillgången till service dras bort. Dumt nog eftersom man missar familjers behov och möjligheter att hjälpa varandra över generationsgränserna, vilket ger en naturlig avlastning på samhället. Samhällsvinster som man missar är både det mellanmänskliga och det ekonomiska.

Det faktum att staden fortsätter vara normgivande är riktigt frustrerande och allt tyder på att det kommer att fortsätta ligga vårt land till last. Industrialiseringen är sedan länge förbi. Nu har vi möjlighet att välja var vi vill bo, men fortfarande är tillgång till trygghet och välfärd avgörande. Samtidigt som fler och fler intresserar sig för ett liv närmare naturen och mer tid för familjen kommer neddragningar av välfärd göra valet svårt. Läs också: Byborna räddade sitt bibliotek! Hurra! Eller?

Jag möter fler och fler som i den så kallade medelåldern börjar längta hem igen. En längtan som är alltigenom mänsklig. Jag möter också fler och fler som vill stanna i sin hembygd och tror att en viktig väg till minskad polarisering handlar om att stärka känslan till sin hembygd. Frågan om vad som är svenskt är lätt att koppla till en ökad migration när det egentligen handlar om att alltför många känner sig rotlösa.

Så länge värden fortsätter koncentreras till ekonomi blir det som är unikt för vårt land ständigt nedprioriterat. Det är inte bara skamligt, det är riktigt dumt. Städer växer av egen kraft och kommer dessutom i princip bli alltmer likställda genom samhällstrender som globalisering och digitalisering. Det gör att fler resurser borde läggas på värden som kommer att öka på sikt och som håller ihop vårt land. Läs också: Ansvaret läggs på dem som valt att bo avlägset