Kallbad har blivit allt hetare. Tidningar intervjuar kvinnor och män som andäktigt sänker sig från badstegar ned i mörkt och iskallt vatten. På TV springer folk tjoande ut i vågorna från vinterödsliga stränder.

Tokarna, f´låt, entusiasterna, har också sajter på nätet med tips om bra badställen, hur en isvak hålls öppen hela vintern samt en del annat matnyttigt.

Och så här års invaderas förstås sociala medier av bilder från frostiga bryggor med halvnakna människor som fokuserat ser in i kameran.

Läs också: Krönika: Fryser du? Äh, fel attityd!

Ser de ut att hacka tänder? Anas panik i deras blickar? Icke. De ser frälsta ut på ett blygsamt och samtidigt malligt vis.

”Jag har förstått något som du inte förstår”, säger deras blickar. ”Jag lever ett rikare liv än du.”

Okej, man får ge dem cred. Dessa friskusar omsluter faktiskt regelbundet sin hud, varenda kvadratmillimeter från hakan och nedåt, av vatten som skulle vara för kallt till och med att dricka. Respekt!

Men varför? Jo, det påstås vara ”härligt” och ”avstressande” och ”man känner att man lever” och sånt. Gott nog.

Forskning säger dessutom att hormoner som adrenalin och endorfin utsöndras i kroppen vid kallbad, vilket kan ge både smärtlindring och lyckokänslor. Den som återkommande utsätter sig kan även hoppas på lägre blodtryck och minskad risk för depressioner.

Gott nog, säger jag igen, men det räcker inte för mig. Eller rättare sagt, det räckte inte.

Läs också: Hälsa på hos vinterbadarna i Funäsdalen

En dag läste min fru att kalla bad kan öka motståndskraften mot kyla. Trött på att ständigt bylta in sig i raggsockor och filtar, ville hon prova.

Förklaringen skulle vara att ökad exponering för kyla på sikt ökar mängden brunt fett i kroppen, och brunt fett är i sin tur duktigt på att alstra värme när man fryser.

Med denna framtidsplan i sinnet började hon i oktober gå och doppa sig i vår lilla badsjö i skogen. Och jag tänkte att vad f-n.

Ska hon, som knappt kan öppna kylskåpet utan yllemössa, klara att bada svinkallt så ska väl jag. Utmanad och lite nyfiken lommade jag med.

Vattnet höll sju grader och luften ungefär samma. Utanför vår badklippa är sjön djup direkt, men där finns små hyllor att sitta på. Frun gled i utan tjafs och då gjorde jag det också, som i en märklig dröm där jag betraktade mig själv.

Det gjorde galet ont när vattnet skoningslöst gick till attack. Andningen gick upp i överljudsfart och huden ylade av motvilja.

Efter en halv minut stod jag på klippan igen, blöt och alltjämt vid liv. Jag återvände i min kropp och märkte något konstigt. Jag frös inte. Detta må låta som vittnesmål från en nyfrälst, men jag stod där i bara badbrallor och kände mig osårbar.

Jag förstod något jag inte förstått innan.

Men vad är skillnaden mot kallbad efter att man badat bastu, undrar kanske någon? Skillnaden är utgångspunkten. Från bastun kommer du kokhet och välkomnar en avkylning. Här kommer du småfrusen och skulle helst vilja vända hem till soffan.

Jag har gjort om det här, flera gånger och på olika platser. Kallbad är kanske inte himmelriket, men en mycket stark naturupplevelse på ett för mig nytt sätt.

Jag njuter också av att övervinna ett motstånd och besegra mig själv, och kanske stärks jag inför kommande utmaningar. Bungyjump? Finsk tango?