Bilen – frihet och förutsättning för livet på landet

För mig är bilen frihet. Jag kommer ihåg när jag för första gången körde alldeles själv. Jag hade ganska precis fyllt 18 år. Klarat teoriprovet och sedan nervpärsen med uppkörningen. Jag lånade min mammas gula SAAB V4 med rattväxel och åkte till min mormor och morfars stuga i Varuträsket strax utanför Skellefteå. Den känslan. Att oberoende av andra kunna färdas dit man vill, när man vill. Jag kommer aldrig glömma hur det kändes.

I dag är bilen ännu viktigare eftersom det är en förutsättning för mitt jobb. Som för så många andra som bor på landsbygden. Den underlättar också hämtning och lämning av barn från skolan, träningar, matcher och när de umgås med sina vänner.

Så är det för mig också; en fest i en by, födelsedagsfirande, träning, handla mat eller hämta paket, hälsa på sina vänner och släktingar eller åka på semester. Det förutsätter att jag har ett transportmedel. Och det är i mitt fall en bil.

Det är väl därför detta med bilar, beskattning, bensinpriser, förslag på förbud, saltning av vägar, reseavdrag och bensinmackar blir så viktiga för oss som är beroende av bilen. Det blir ett rent hån när politiker har storstadsperspektivet som; ”köp en elcykel” (vilket för övrigt är årets julklapp) eller ”ta bussen” – eller ännu värre ”ta tunnelbanan”… den finns ju som bara på ett ställe. Och det är inte i Ragunda kan jag säga…

Läs också: Sponsringen flyttas till landsbygden

Jag menar inte att det ska byggas en tunnelbana i Ragunda men att man inte heller ska ha den ensidiga utgångspunkten när man gör dessa uttalanden.

Jag kan inte ta elcykeln till landsbygdsträffen i Tällberg. Jag kan inte ta bussen till flygplatsen när jag ska åka till Stockholm än mindre tunnelbanan i Hammarstrand city. Den finns ju inte. Även här som så ofta blir det en dubbel skuldbeläggning på landsbygdsborna, Vi utmålas som värsta miljöbovarna för att vi inte har en elbil eller inte åker kollektivt. Fast vi egentligen inte har några alternativ. I Landsbygdsparlamentariska utredningen står så här (Slutbetänkande av Parlamentariska landsbygdskommittén SOU 2017:1):

”Utredningen har kunnat konstatera att biltrafiken i landsbygderna mer än väl betalar för de externa effekter, inklusive miljöpåverkan, som uppstår. I städerna däremot betalar biltrafiken inte för dessa effekter.”

Utredningen visar också att de som utnyttjar reseavdraget mest är höginkomsttagare, främst män i de tre största städerna. Hälften av den totala kostnaden för avdraget går till de tre storstadslänen. För det är ju dem som mest behöver skattesubventionerade avdrag för sitt resande, eller?

Ett annat perspektiv är att en resa till Thailand släpper ut lika mycket koldioxid som att köra 1 500 mil i en normalstor bensinbil. Det är ungefär lika mycket som att köra en bil i åtta månader, eller ett år beroende på vilken din genomsnittliga förbrukning är.

Och vilka är de som reser mest långa resor utomlands? De är också höginkomsttagare och som ni vet är de överrepresenterade i städerna.

Det är klart att jag också hoppas på att det inom kort kommer finnas bra miljövänliga fordon som fungerar att köra långa sträckor och i kallt klimat. Men fram till dess kommer jag inte ha dåligt samvete för att jag kör min bil. För det är en förutsättning för att jag ska kunna leva och bo på landsbygden och det vill jag fortsätta att göra.

Läs också: Behöver vi på landsbygden inte längre träffa en personlig bankman?