Och hur har sommaren varit?

Frågan tycks obligatorisk nu när hösten föser ihop människor igen. Bortresta grannar dyker upp bakom häckar och staket. Pingisträning sätter igång. Styrelsemöte i fågelklubben. Alla frågar varandra.

Även svaret tycks givet. Man ska ha haft det bra, helst underbart, och samtidigt rynka pannan lite pliktskyldigt för böndernas och klimatets skull.

I år svarar jag dock ”för jäkligt!”, och skyller på ett litet litet djur.

Läs också: Jättefästing hittad i Sverige

Jag har haft hundratals, om inte tusentals, fästingar i mitt liv utan trubbel. TBE-vaccin funkar tydligen, och penicillin har motat bort flera borreliaattacker. Stora röda utslag på huden är det värsta som hänt.

Men just den här gången kom inget varnande utslag och borrelian kunde ostört smyga sig in i nervbanorna. Eftersom sjukdomsberättelser är urtråkiga kommer här bara en kort sammanfattning, så att ni kanske förstår kraftuttrycket här ovan:

• Svåra ryggsmärtor, som ibland spred sig ner i benen.
• Total utmattning, som om kroppens krafter reducerats med 95 procent.
• Försämrad syn samt dubbelseende.
• Ansiktsförlamning.

Förlamningen gjorde det svårt att äta och tala, maten trillade helt enkelt ur munnen, och tillsammans med obefintlig aptit ledde detta till snabb och brutal viktnedgång.

Jag var i princip fjättrad vid hemmasoffan där jag läste, knaprade medicin, glodde på Eurosport och försökte tvinga i mig kalorier. I starka stunder tog jag några ackord på gitarren eller gick promenader på ett par hundra meter.

Tack och lov har jag en fru. Hon handlade, lagade all mat och stod ut med en ynklig gubbe. Och på detta vis gick nästan hela sommaren.

Nog gnällt. Lärde jag mig nåt?

Kanske. Jag kom att tänka på mina föräldrar. På mindre än två har jag förlorat bägge. De blev gamla och alltmer skröpliga, och jag såg till att sitta mycket med dem de sista åren.

Läs också: Så slipper du borrelia

Det var trevligt, men också sorgligt att uppleva hur dessa en gång så starka och kapabla människor krympte samman både kroppsligt och mentalt.

De var fjättrade vid sitt äldreboende, hade ont i ryggen, tog en massa medicin, glodde på tråkiga tv-program, hade svårt att tugga och gick ned i vikt. I starka stunder gick de korta promenader.

Liggande där i soffan hade jag plötsligt tagit in 25-30 år på dem och levde deras åldringsliv. Det var en hisnande och skrämmande föraning av att bli riktigt gammal, och värst var känslan av att vara så begränsad.

Nu skulle rimligtvis den förbaskade borrelian ge med sig, även om det kunde ta månader. Men sedan, när begränsningen är på riktigt, vad ska jag ta mig till då?

Jag försökte tänka mig att det ska räcka med korta promenader, lite gitarrklinkande, en hyfsad bok (om synen tillåter) och förhoppningsvis en människa att prata med då och då.

Men den tanken bet aldrig riktigt. Ålder och åldrande är fortfarande abstraktioner.

Minålder har ändrats från 62 till 63 sedan min förra krönika. Jag kan inte ta in en sådan sak. Blundar och håller för öronen.

Det kan inte vara sant. Hur gör ni andra?

Och borrelian? Den fick bita i gräset till slut, den jäkeln. Jag har vunnit tillbaka ett par decennier. Tänk om jag kunde fortsätta åt det hållet.

Läs också: TBE eller borrelia? Lär dig skillnaden!