Bra första intryck? Jag har slutat bry mig!

Man får aldrig en andra chans att göra ett bra första intryck, har någon så fiffigt sagt.

De första sju sekunderna är viktigast, enligt en psykolog i en affärstidning. Tydligen är det en gammal överlevnadsfunktion att snabbt kunna identifiera alfahonor och alfahanar och stå på god fot med dem.

Men vem orkar göra ett gott första intryck jämt?

Tänk stressen i att veta att en ny bekantskap fattar elva beslut om mig under de första sju sekunderna. Avgörande beslut, säger forskningen.

Läs också: Din hjärna mår bra av att ha skoj

Den som inte är rak i ryggen, ler, höjer ögonbrynen, har ögonkontakt och skakar hand får varken jobb eller partner.

Något framåtlutad ska jag vara också. Men obs! Inte överträda den andra personens revirgräns! Var den nu går.

Och här kommer mer.

Första intrycket bildar en mall som vi omedvetet försöker passa in kommande intryck i. Börjar vi med att gilla någon, vill vi bekräfta detta.

Omvänt fokuserar vi på negativa sidor om någon inte omedelbart fallit oss i smaken. Då säger vi:

– Jaha, det är ju precis vad man kan vänta sig av en sån där.

Psykologin kan mycket väl ha rätt. Det känns bara så trist att tänka så.

Roligare är att ge människor en andra chans, eller helt enkelt strunta i första intrycket. Andra intrycket kan vara mer spännande.

En gång besökte jag och min fru den berömda restaurangen på Blåhammarens fjällstation. Vi placerades med ett annat par och samtalet ledde snabbt från skoskav och ösregn till miljö och framtid.

Läs också: Tre tips som gör dig pigg

Alla hade sitt att säga, mest mannen i det andra paret. Han verkade kunna allt och satt inte bara och hittade på, utan redogjorde regelmässigt för bakgrund och källor.

Visst var middagen trevlig, men ett ord som svischade förbi i tankarna efteråt var ändå ”besserwisser”.

Senare har jag med stor behållning läst böcker av och sett åtskilliga intressanta tv-reportage om Hans Rosling. Min fru hade uppfattat hans namn. Inte jag.

En annan gång satt vi på tåget söderut genom Lappland. Ett glatt herrgäng hällde i sig öl och babblade med varandra och alla andra.

De var inte rakt av otrevliga, men gick liksom inte att välja bort. Att vi var ”stockholmare” på besök i norr gjorde oss tydligen extra intressanta.

I samma vagn satt en ung man med muskler och tatueringar, och drack också öl. Blickarna och kroppsspråket gav oss rysningar. Han verkade inte kunna sitta still och ögonen svepte över allt och alla.

”En knarkare som det snart brister för”, var min oroliga analys.

Efter ett par timmar skulle vi av, förmodligen i Boden, och det skulle den tatuerade också. Vi hamnade intill varann i en liten kö mot utgångsdörren. Hjälp!

Läs också: Ensamheten – vår värsta fiende

På nära håll var hans ögon snälla. Med mjuk röst bad han om ursäkt å ”gubbarnas” vägnar. Han hade varit bekymrad för vår skull och funderat på att kanske säga till.

Han berättade också att han bott i Stockholm, men inte trivts, och flyttat hem igen. ”Ha det bra”, var det sista vi hörde från denna blyga riddare.

Det gäller att ge människor en chans till. Att se förbi ett första intryck och förbi ett yttre som inte tilltalar en.

Ett gott första intryck kanske bara döljer en svinaktig figur som är första intrycket-proffs. Men även en sådan typ måste förstås få en andra chans.

Själv har jag ingen första intrycket-taktik längre. Jag är rätt tyst och orkar inte med ständiga människomöten. Om folk dissar mig för detta, får de skylla sig själva.