Det var värre förr så voja lagom, din gamla stöt!

Känns det hopplöst? Som om vi går mot döden vart vi går? Brukar du mässa att vi ändå inget kan göra, att det är kört?

Gör följande tankeövning med mig och se ljuset. Denna mentala stretching utgår från det faktum att det var värre förr och att det blivit bättre sen. Det skänker hopp.

Vi börjar med barndomens lekar (och kom inte dragande med kossor gjorda av kottar för det är inte hela sanningen).

När jag var en liten klutt till människa satt jag bakom huset och knackade sönder bitar av asbestbemängd eternit mot en sten. Varje bit blev en behändig liten krita man kunde rita med på husgrunden. Att just vår husgrund var byggd av annat än radonhaltig blåbetong var bara rena turen.

På andra sidan krondiket skymtade försvarets tankanläggning för flygbränsle. Det luktade yrsel och fotogen när tankbilen kom och slangade ur.

Läs också: Krönika:10 goda råd att INTE ge sin kära dotter

Lukt kan ingen hindra, helt omöjligt, var den allmänna åsikten. Ja, hur skulle det gå till?

Ännu lite längre bort gick järnvägsspåret, hormoslyrbefriat från allt ogräs. Alla var överens om att det var giftigt och ett elände men… vad skulle man göra?

Mitt emellan hormoslyr och polyaromatiska kolväten stod en stor cistern fylld med intressant, svart klet.

Kladdet hängde i sega droppar utanpå metallen, de brukade vi pilla loss och ha som tuggummi. Kreosot, inte så gott som det låter. Inte går det att blåsa bubblor med det heller.

När vi slängde sopor slängde vi sopor, alla på samma ställe utefter en stinkande slänt mitt i skogen. Gamla kylskåp med freon, trasiga barbiedockor, lysrör och plastpåsar i lager på lager. När högen blev för omfångsrik satte man fyr på hela härligheten och skrapade ner askan med en lastare i slänten efteråt.

Idag ryker det inte från soptipparna, den sura lukten av brinnande plastpåsar är inte längre en del av naturupplevelsen. Trots att ingen av oss ens kunde tänka oss ett alternativ till soptippen kom det ändå. Det gick att ändra på det som såg ut att vara den enda möjliga lösningen.

Tänk på det nästa gång du tankar bilen utan att bli full och vinglig av bensinångorna.

Jag är en av de sista av så mycket. Jag var med på sista svängen när man hällde DDT-pulver på kattlopporna och jag var med i sista barnkullen som vaccinerades mot smittkoppor. När jag minns med öronen kan jag höra det knarrande ljudet av hur tandsköterskan tryckte ihop amalgamet till tandfyllningarna.

Och tänk på det här nästa gång du handlar: På 1980-talet låg varje tandkrämstub i en egen liten låda i butiken. Krämarna hävdade att det var omöjligt att ta bort den extra förpackningen. Var skulle de annars skriva innehållsförteckningen?

Sedan började folk lämna den lilla lådan i kassan och idag står allt du behöver veta på själva tuben.

Vi som var med förr kan välja. Antingen mässar vi att det alltid var bättre förr eller så biter vi ihop om våra kvicksilvergrå amalgamplomber och säger som det är.

När vi var unga var det så mycket som var åt skogen men det ändrades, det gick fastän alla sa att det var omöjligt.

Jag som jämförelsevis snart ska ”trilla av pinn” skulle kunna ägna mig åt att voja om domedagen som en annan Krösa-Maja. Det klöser säkert gott i ett gammalt, luttrat hjärta.

Eller så väljer jag annorlunda, gör det lilla jag kan för miljön och ger de unga det hopp de förtjänar.

Läs också: Krönika: ”Nu slutar vi ljuga om livet på landet!”