Ducka! Kriget mot ogräset har bara börjat!

Det regnar på mina kartonger. Det är bra! För alla utanför min egen trånga skalle kan detta faktum verka obegripligt men om jag tar allt från början känner du säkert igen dig.

För några veckor sedan satt jag med kamrater och frågan gick runt bordet: Berätta om din största odlingstriumf. Vad har du lyckats bäst med i trädgården?

Jag har varit trädgårdsskribent i åratal, jag har 5 hyllmeter trädgårdsböcker hemma och har grävt mer än vad som är nyttigt för en människa.

Tankens mossbelupna troll bläddrar tyst bland triumferna. Kanske ska jag säga att jag sått ett mullbärsträd som nu är fem meter högt? Kanske lundplanteringen med botaniska tulpaner är störst? Eller växthuset?

Sen öppnas munnen och jag kväker med illa dold förtjusning:

– Det bästa är när jag lyckats smita, trixa och vinna. Hähä!

Läs också: Krönika: 10 goda råd att INTE ge sin kära dotter

Så, åt pepparn med mullbären, nu ska vi prata skräppa. Den frodiga plantan är min ärkefiende. Till en början såg jag på den med viss mildhet men samtidigt som jag jagade kirskål i ett annat trädgårdshörn laddade den i lönndom för att ta över världen.

När jag väl fick syn på vad den hållit på med var slaget nästan förlorat. Den stod i var enda bädd och vinkade retsamt med fröställningarna. Varje viftning spred små skräppebarn som slog rot och sträckte upp sina blanka blad mot ljuset.

Först lekte jag snällt, följde reglerna. I skolboken står det att skräppa bekämpas genom att varje planta skärs av med spadbladet alldeles nedanför en tillväxtpunkt en bit ner under jorden. Jättelätt! Med vass spade!

Foten på spadbladets kant, sticka ner och trycka till, fot upp och tryck, fot upp…

År efter år hoppade jag runt på spaden. Först kontrollerat, sedan allt mer vildsint. Till slut kändes det som om jag studsade runt på spaden som på en hoppstylta.

Skräppan kom alltid tillbaka. Om inte den planta jag just anfallit så hennes sega ättlingar.

I höstas inträdde dock ett hopplöst lugn. Ofta satt jag bakom huset, vid grillen och kikade på hur skräppor sprängde sig fram mellan plankorna i trallen. Örtagården full av skräppa. Bruna frön drogs runt med indiansommarens sista bris när något knäppte till i huvudet.

Jag leker inte snällt längre, tanten är grym.

Läs också: Krönika: Skål på er! Snigelkriget är över!

Under vintern som följt har jag lurat på hämnd och samlat på kartonger. Kartong från köksfläkten, potatismoset och från alla pizzorna. Bruna papperspåsar och makaronlådor. Allt samlades i ett fruktansvärt berg av vedergällning.

Ingen, ingen har kunnat slita en enda reklambroschyr ur mina stela fingrar. Broschyrerna är ammunition och jag slösar inte bort en enda laddning.

I helgen var det så dags. Jag började med att kravla runt på den illa slagna gräsmattan och klösa ihop brunt gräs. Trasslet klämdes ner i vattentunnan.

– Fint geggamos, väste jag som den hämndens ängel jag just blivit.

Nu ska skräppan kvävas. Ingen luft, inget ljus, inget hopp, ingen skräppa.

De största brottades ner i kryddbädden och sen på med kartongerna i lager på lager.

Planen är heltäckande. Jag ska trixa och vinna. Först ska kartongerna blötas, jag ska fylla på med geggamos, reklamblad, pinnar och tussar. Längst upp ett lager jord och där ska jag plantera segerns söta jordgubbar.

Och makterna är med mig, för det regnar på mina kartonger. Det är bra.

Läs också: Alla Lands artiklar om hur du vinner kriget mot ogräset hittar du här!