Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 8 mars

Ensamhet är vår värsta fiende

Långvarig ensamhet skapar ett lågintensivt och ständigt flöde av stresshormoner. Risken för högt blodtryck och inre inflammationer ökar, och därmed risken för hjärtinfarkt, stroke, demens och depression. Det skriver Lands redaktör och krönikör Håkan Steen som alltid varit känslig för andra människors ensamhet.

 Lands Håkan Steen har alltid varit känslig för andras ensamhet – och ensamhet är inte nyttigt för oss visar vetenskapen.
Lands Håkan Steen har alltid varit känslig för andras ensamhet – och ensamhet är inte nyttigt för oss visar vetenskapen. FOTO: Istock

En vårvinter för länge sedan jobbade jag på en dagstidnings sportredaktion. Vårvinter är intensiv hockeytid och att skriva hockey är ofta en sen syssla.

För att hinna med sista kvällståget till grannstaden där jag bodde, knappt en timme bort, brukade jag tigga skjuts av tidningens vaktmästare.

I bilen bytte vi alltid några trötta ord, som jag aldrig lade på minnet. Utom en gång.

Då mötte han min standardfråga om läget med ett helt oväntat ”ja, det är den där jävla ensamheten, jag är så jävla ensam”.

Rakt av bara, och jag blev tyst.

Sökte han min vänskap? Inte otänkbart. Men vi bodde på olika orter och våra liv levdes långt isär, utom under fyra minuter en sen kväll då och då.

Snarare tror jag på en förtvivlad bekännelse inför en utomstående människa han utan konsekvenser kunde blotta sig för.

För en gångs skull tillät han sig att säga detta hemska till någon, i stället för att stänga till och låtsas som ingenting.

Han bromsade in på stationsplanen. Min blick hade fastnat på handskfackets klisterlapp om bilbälteslagen. Nåt måste jag säga.

– Det är människans värsta fiende. Ensamheten.

Jag hade väl läst det nånstans. Orden gav knappast tröst, men visade ändå att jag hört honom.

Nästa kväll skjutsade han mig igen. Och veckan efter. Vi berörde aldrig saken igen.

Vårvinter är också porten till förälskelsens tid. Våren stormar in och nu ska man bli kär och galen. Aldrig känns väl ensamhet svårare, undantaget julen kanske.

Jag läser om en studie som visar att ofrivillig ensamhet är en stor hälsorisk, värre än både rökning och stillasittande.

I vår arts barndom var överlevnadsvärdet i att tillhöra en grupp oerhört stort. Där fanns skydd, mat och en hyfsad chans till att få fortplanta sig.

Vi är samma biologiska varelser än i dag. Urgamla gener viskar dag och natt om den underbara gruppen.

Att långvarigt stå utanför skapar ett lågintensivt och ständigt flöde av stresshormoner. Risken för högt blodtryck och inre inflammationer ökar, och därmed risken för hjärtinfarkt, stroke, demens och depression.

Att undvika ensamhet är alltså en stark och uråldrig drivkraft. Men omvänt? Finns driften att hjälpa den som är utanför?

Som barn var jag väldigt känslig för andras ensamhet. En gång hade jag åkt badbussen med några grannungar till ett av traktens bad. Jag frös först av alla och gick själv upp till vår gemensamma filt. En bit bort satt en liten kille för sig själv på sin lilla handduk. Han bara satt där, liksom lämnad, och mitt hjärta kramades som av en kall hand.

– Gillar du att klättra i berg?

Det var mitt mest frestande anbud. I skogen intill fanns en bergknalle som vi klättrade upp på. En liten stund skådade vi tillsammans ut över sjön. Mer var det inte.

Betydde det här något för honom? Eller var jag ridderlig mest för att lindra min egen smärta?

Jag vill tro att vi kan göra åtminstone någon liten skillnad genom att ta kontakt. Kanske är det även nedärvt att inkludera andra, men inte lika djupt som driften att få höra till.

Äventyraren, reportern och envetna individualisten Ester Blenda Nordström skrev i en av sina böcker:

”Jag skulle vilja vara ett strå i vassen, ett guldstrå bland de andra och susa med dem. Eller ett rött aspblad i skalv över vattnet. Eller en sten, eller lite mossa, eller vad som helst – bara jag hörde till.”

Vi måste få höra till. Annars blir det för svårt.

Läs också: 5 stegs-metod mot ensamhet – så hittar du nya vänner!

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Land så godkänner du våra regler.

Lands Nyhetsbrev

Gör som 49 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheter
Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.


Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen