Ja, jag har klimatångest och det är väl inte så konstigt.

Koldioxidhalten i atmosfären fortsätter att stiga från en redan riskfyllt hög nivå.

Heta och torra somrar i Europa tar kål på folk och förstör skördar.

Livsviktiga ekosystem som Stora Barriärrevet och Amazonas regnskogar hotas alltmer, dels av stigande temperaturer och dels av människans girighet.

Ni vet allt det där.

Läs också: ”Gretas gamlingar” startar klimatuppror

Ytterligare en liten snyting fick jag vid fikat med min kompis biologen häromdagen. Han inventerar bland annat fjällens djurvärld och berättade om arter som minskar oroväckande snabbt, av allt att döma på grund av höjda temperaturer och ändrade snöförhållanden.

– Det går fort nu, sade han.

Något har jag försökt göra. Sålt bilen, slutat flyga, minskat köttätandet med 75 procent och avstår minst vartannat köp av frestande friluftsprylar.

Detta kyler förstås inte ned vår värld i någon märkbar grad, och tyvärr inte heller min ångande lilla hjärna.

Men sänkta levnadsomkostnader har gjort det möjligt att gå ned i arbetstid. Och vad gör en mogen man med klimatångest en ledig dag? Ligger på soffan och läser fler domedagsrapporter? Orka!Läs också: Krönika: Mot klimatet beter vi oss som missbrukare

Nej, passivitet är döden. Så i höstas åkte jag in till Stockholm en fredag, till platsen där en ung person satt sig ned och gjort klart för omvärlden att hon inte längre litar på politiker och andra makthavare.

Hon stöder sig bland annat på de FN-rapporter som visar att fortsätter vi att leva som vi gör så blir det inte mycket till värld för dagens ungdomar att ta över.

Och nu uttrycker jag mig milt. Jag kunde ha nämnt stormkatastrofer, översvämningar, massflykt, torka, hetta samt utdöda djur och växter.

Nå, där satt hon i sin gula regnkappa, stickade mössa och med sitt plakat och sin matlåda med makaroner. Där satt och stod också andra ungdomar samt en hel del vuxna, sammanlagt kanske ett 50-tal personer.

De bara var där, tysta eller lugnt pratande med varandra. Jag tvekade ett ögonblick och gled sedan in och ställde mig bland dem.

Inte var det väl någon stor insats för klimatet, men jag tänkte att min kropp ändå skulle få gruppen av oss oroade att se en aning större ut.

Där stod jag tyst och ensam och kände mig lite dum. Men andras små plakat, “Parents for future” och “Writers for future” och “Teachers for future”, inbjöd till samtal. Ensamheten for sin kos och plötsligt hade min klimatångest dämpats en mikrograd.

Jag åkte in fler fredagar. Ibland var Greta där och ibland på klimatmöten nånstans i Europa. Men oavsett väder fanns alltid människor på det lilla torget mellan riksdagshuset och kungliga slottet.

Läs också: Krönika: Är det verkligen vänster att bry sig om klimatet?

En dag tog jag med en egen skylt, “Fågelskådare for future”, vilket var rena dörröppnaren. Intresset var stort och förutom svenskar har jag pratat med tyskar, amerikaner, holländare, britter, norrmän, danskar, finnar och norska NRK som till och med tog en bild på min lilla krysslista.

För självklart kryssar jag fåglar även här, mitt inne i huvudstaden. Det är en kul utmaning att försöka komma över tio arter en fredagseftermiddag.

Jag tror inte att jag håller på att fixa klimatet nu. Jag tror inte ens att Greta är nära. Men det hon gör och sprider över världen ger mig faktiskt hopp, och tack vare henne träffar jag andra med mina tankar.

Att människor så fult ger sig på henne i sociala medier är ofattbart. Men det är nog en annan historia.