Hästarna som drar när orden inte längre biter

KAMPANJ:Börja prenumerera – Erbjudande till dig som följer Land.se

Jag måste säga som det är. Nu för tiden har vissa inte alla hästar hemma, hjulet snurrar men hamstern sover, hissen går inte ända upp, det murknar under kepsen.

Somligt är så illa att de gängse uttrycken inte räcker långt när jag vill vädra min frustration. Det blir till att fräsa, sucka, göra arga miner.

Eller så sträcker jag mitt sinne in i hembygdens osinliga ordförråd.

Södra Lapplands inland har ett språkbruk som erbjuder en större bredd än bakdelen på en gruvdumper. Stundom har orden en glöd som får Brinnande Busken att likna ett tomtebloss.

Man kan till exempel säga att någon är ful men säger man att personen är ”rent ut sagt jut” så är den stackaren hisklig att skåda.

Vill man beskriva världsläget just nu skulle jag föreslå det lappländska ”ogrejdigt”. Det är trassligt upphöjt till 10, den mest obeskrivliga röra.

Trassligheten är så total att något ogrejdigt inte blir grejdigt när du rett ut det. Ogrejdigt är ett ord som är just ogrejdigt, rakt upp och ner.

Läs också: Lappländska ord du inte kan leva utan!

Till vår hjälp har vi också hästarna. När invektiven tar slut och svordomar känns verkningslösa byggs lappländska beskrivningar med ordet ”kus” i slutet, alltså häst.

Jämför det med bruket att sätta ”pelle” eller ”fia” i slutet av beskrivningen av en person. Vingelpelle och skvallerfia.

Kusen är mycket bättre. Det ger en vilt galopperande dimension och extra stuns åt uppfinningsrikedomen. Kusen kan användas för att kärleksfullt sätta fingret på små egenheter, den kan också användas för att dra brallorna av rena idiotin.

Här är några av mina fyrbenta dialektfavoriter.

Sörakus = Pratar och pratar och pratar. Dessutom oftast bara rent strunt och så till den milda grad att folk slutar lyssna.

Ravelkus = Tycker att hen är en ypperlig talare oavsett vad andra säger. Sagor och sanningar blandas friskt. Signaturlätet är ett omkväde där historiens poäng dras om och om igen för maximal effekt.

Svasakus = En slarver med en portabel röra, som ett litet moln över huvudet. Sugen på ett smeknamn? Jag föreslår ”Hoppsan”.

Rappelkus = Sätter/ställer/lägger sig ideligen i lägen som går åt skogen. Ett klantarsel, och ett företagsamt sådant.

Mixterkus = En extremt uppfinningsrik och tvångshändig människa. Tänk Professor Baltazar.

Väsakus = För väsen på alla sätt. Högljudd, skramlande, rent ut sagt skitjobbig. Lite som ett helt övertaggat barnkalas i en och samma person.

Tvillerkus = Vad ska du göra idag? Ut och cykla… Nej, leka med barnen fast jag ska sy en påse eller en säck. Gå åt höger eller vänster. Tvillerkusen är en velpotta, bara mycket mer irriterande.

Sekakus = Vinner inga medaljer för här går det långsamt. Tanken, hovarna, tuggandet. Vad den här pållen än gör tar det en evighet från start till final.

Hör du klappret av hovarna? Frustandet och gnäggandet?

Saknar du en häst kan du bygga din egen ”kus”. Ta betslet mellan tänderna och skapa. Den språkliga säkerhetsventilen kan Lapplands inland bjuda världen på.

Räcker inte det? Det finns en extra salt glosa att ta till för att beskriva den som är riktigt, riktigt knasig.

Vederbörande är göjvutt, alltså helt spritt språngande knasig. Som tokig fast med knäppströssel på.

Var så god och väl bekomme, med hälsningar från södra Lapplands inland.

Prenumerera på Land