Säg efter mig. Havvaligen!

Säg det med fallande tonhöjd, som norska fast tvärtom. Betoningen ska vara jämn och tung på alla fyra stavelserna.

Som om du dunsar nerför en trapp på rumpan, alla fyra stegen.

Så klagar jag när jag tar till min barndoms dialekts tyngsta artilleri och det är riktigt effektivt.

Man ska inte klaga, kanske du säger, men där har du fel så att det brakar om det.

Klaga måste man och när det ändå ska göras ska det göras ordentligt. Med en rejäl, lappländsk glosa behåller man tyngden i sin klagan. Gnäll är inte lika effektivt, det svider i halsen.

Som nu till exempel, när jag lider av värmen. När höet ska gnagas av, harvas ihop och hässjas går maken och jag till slut bara framåt på en bränslemix av tandagnisslan, höbossiga svordomar och ljummet flaskvatten.

Havvaligen!

Du kan få en glosa till: Harrimosis!

Den är lite ilsknare. När bromsarna tror att min svarta tröja är en saftig hästbak de kan bita i sitter den perfekt. Man gastar på salig Herr Moses och alla profeterna för att lufta sin frustration.

Öpp öpp öpp! Gör det inte! Jag kan nog höra att du drog in ett svidande hett andetag för att säga att man inte ska klaga på värmen, för att vintern snart är här och då får man ångra sig.

Jag vägrar vara tvångsglad. När vintern kommer ska jag vrida ihop ansiktet till en svidande, frostbiten knut och voja över att det snöar frusen dyckert. Havvaligen!

Jag kommer också att klaga på snöskottningen med nästan samma intensitet som på bromsarna och höbosset.

Och nej. Jag klagar inte på allt. Jag säger som Predikaren. ”Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.”

När min strategi i trädgården lyckats, till exempel. Sniglarna får styra runt nere i gammgräset medan mina hallon dinglar långt ovanför deras smetiga små huvuden. Då dansar jag en stompig dans i störtregnet. Jag ler så brett att det skrynklar sig i nacken.

Läs också: Lappländska ord du inte kan klara dig utan

Men var sak på sin plats. Klaga måste man. Vi tar en lappländsk saftighet till. Andas in, bruka magstöd och repetera.

Onascheligt, sä nanting!

Så säger man när något är otrevligt, otrevligt på riktigt.

Som när man är ute och cyklar en sommarkväll och får munnen full med småmygg eller när värmen ger människan svidande skavsår på insidan av knäna.

Onascheligt är också när folk med riktiga problem vill prata om saken och möts av ett ”ja, det måste var en utmaning”, som om tillvaron vore ett trekilometers terränglopp man kan frusta sig igenom om man bara tar i lite.

Eller när de som drabbats av sjukdomar beskrivs som krigare som antingen valt att ta till vapen och besegra sin sjukdom eller deserterat och därför blivit sjukare.

Ibland tänker jag på alla hyllmetrar med böcker på biblioteket. Så många stora författare har fått både pris och priser för att de beskrivit människans svåra villkor så bra att vi andra kan känna igen oss och hitta tröst.

Det är inte alltid så lätt att prata om riktigt elände med andra. Tänk om vårt klagande över småsaker håller pratkanalen uppe till medmänniskorna?

Tänk om ”Fy, så det regnar!” är en testballong för att se om svagheter och sånt som gör ont är tillåtet i konversationen.

För jag menar, hur ska vi kunna dela det som är riktigt viktigt om vi inte ens kan klaga på vädret?

Prenumerera på Lands nyhetsbrev – få artiklar direkt i mejlen