När traven i skåpet tappar jämvikten sladdar allt ut på golvet. Silkespapper på kartong på glanspapper på vaxduksbok på guldpapper. Det är som en utsvept kortlek när man ska spela skitgubbe.

Mellan lagren skymtar ett häfte med brevpapper, inköpt på Davids lanthandel för mer än 40 år sen. Det är ljusgrönt med en klunga violer uppe i vänstra hörnet, tunna gröna linjer att hålla sig till.

Kuverten som hör till är underbara. Mera violer och när man lyfter kuvertfliken syns ett mörklila foder av silkespapper.

Brevpapperet köptes in när jag bara var en halvliter till jäntskvätt och hade fått en brevvän i England. Jag köpte två sorter, ett med mönster som brun manchester och så det med violer.

Det bruna gick åt, tjejen jag skrev till bodde just i Manchester, men det blommiga blev kvar. Jag tummar på det och funderar, vem skulle jag vilja brevväxla med nu?

Den något trista sanningen är att den som skulle uppskatta det mest vore just jag själv. Inte jag just nu utan den där lilla halvlitern. Hon skulle sprätta upp kuvertet ytterst försiktigt för att sen kunna lägga sin frimärkssamling i det. Hon skulle sätta sig uppe i hörnet högst upp i våningssängen och läsa långsamt.

Så, varför inte? Det är ganska mycket jag skulle vilja berätta för den där människan så varför inte göra det nu på det allra finaste brevpapperet.

Jag börjar med datum och ort till höger om violerna och sedan bär det i väg.Läs också: Alla Kristinas krönikor hittar du här!

Hej Kickan!

(Det var så jag hette på den tiden och alla brevvänner gjorde starten på sina brev rättframma och utan krusiduller.)

Hur mår du? Jag mår bra! (Så skulle man också skriva till sina brevvänner.)

I dag har jag åkt buss till jobbet, det tog ganska lång tid. Fast man kan lyssna på en bok på vägen. Jobbet är som skolan, ofta kan man göra sådant som är kul men inte alltid. Nästan alla är snälla.

Jag har några bilder på dig. Nu när jag kikat på dem igen är det några saker jag skulle vilja säga.

Vi är så lika. På en av bilderna sitter du i en sandgrop i skogen och geggar. Du rynkar på näsan på precis samma sätt som jag. En annan bild är ett klassfoto där du sitter längst fram. Du har den där randiga tröjan som sticks och jag vet att du tycker att du är för fräknig och har ögonbryn i hela pannan.

Det har jag också men jag är den stoltaste ”prickiga korv” du kan tänka dig och ögonbrynen använder jag som mått när jag ska klippa luggen. Och geggar i skogen gör jag fortfarande, på mitt lilla vis.

Det är mycket du skulle behöva veta men jag tar det viktigaste och skriver det i en lista så att det blir lättare att komma ihåg.

1. Människor kommer att säga till dig att de vet hur du är. Att du är blyg, saknar framfötter eller att du bara kan baka tårtor. Lyssna inte, för inuti är du allt möjligt. När du behöver kan du veckla ut förmågor ingen trodde fanns, inte ens du själv.

2. Minns vad du gillar att leka med för de lekarna kommer att vara med dig alla dagar. Fast leksakerna är dyrare och du får köpa dem själv.

3. Var inte rädd om du blir sorgsen och det inte går över på en gång. Det ledsna går i vågor. Det är som att ramla på baken i lössnö, man får gunga sig upp.

Men nu måste jag sluta skriva för snart är det mat. (Så slutade nästan alla brevvänsbrev.)

Skriv

Svar

Snart!

Kickan, fast jättegammal.

Läs också: Spana in de här 7 läckra bilmodellerna från guldåret 1968!