Höstens jakt – en tradition som delar Sverige

I mina krönikor tar jag ofta avstamp i min närmiljö. Jag försöker sätta in den i en större kontext. Jag försöker lyfta lokala frågor till nationell angelägenhet eller förklara skillnader mellan stad och land. Jag vill förstå min omvärld och vad det är som gör att landsbygden porträtteras och betraktas på ett visst sätt och vad det – i sin tur – får för betydelse för oss som bor här.

Skulle jag göra det nu, ta avstamp i det aktuella på hemmaplan, är det onekligen jakt jag skulle skriva om. Denna tid på året är det jakten som dominerar stora delar av den värld jag lever i. Kalendrar planeras obarmhärtigt kring jakten, mitt sociala medier-flöde fylls med bilder som relaterar till jakt och skog; dimmiga myrar, tidiga morgnar, lyckligt leende människor. På mataffären ser jag många jaktklädda kunder som fyller korgarna med mat lämpad för långa sittningar i skogen.

Jag har, hur som helst, lärt mig att för många är denna tid på året helig. Sommarsemestern offras gladeligen för veckorna i skogen på hösten. Det är det man ser mest fram emot – att få vara ett med naturen. En stor del är gemenskapen i jägar-communityn. Samhörigheten och kamratskapet där ute i skogen; i kojor och vid eldar knyts obrytbara band mellan människor och mellan generationer. Man sjunger Dan Andersson och berättar jakthistorier. Den muntliga berättartradition som under större delen av mänskligheten varit vår främsta informationsbärare lever upp; folk tittar upp från mobiltelefonerna. Deras ansikten lyses upp av skenet från en levande eld, inte av en död display.

Och det är helt logiskt. Vi har ju varit ”jägare” i över 40 000 år. Tusen gånger längre än vi varit Youtubers, influencers, copywriters, personal trainers och livsstilscoacher. Jägarförbundet är en av de ideella organisationer som har flest medlemmar och som växer stadigt i antal i min hemkommun. På Kristallen-galan vann Den stora älgvandringen (SVT) Årets Nyskapande/förnyare (!). Alltså ett tv-program som visar statiska bilder, timme ut och timme in, av älgar som går i skogen…

Fast i ärlighetens namn så är jakt också en av de kontroversiella frågor som delar vårt samhälle. Jag skulle inte säga att det går en skiljelinje mellan ”stad och land” här utan snarare mellan olika demografiska grupper. Under Facebook-gruppen ”Glesbygdsgirls” första tid var en av vattendelarna – det som skapade mest konflikter – just den om slakt, jakt och döda djur. En del menade att det var en naturlig del i landsbygdslivet och därför måste det kunna finnas bilder på det i Facebook-flödet. Andra hävdade att det var hemskt att se dessa bilder; de borde inte få förekomma alls. Kompromissen blev att bilder av detta slag lades i kommentarsfältet.

De här konfliktytorna finns även i övriga samhället idag och vi måste erkänna att det är så. Och i ett öppet demokratiskt samhälle måste vi givetvis acceptera det. Folk tycker och tänker olika i jaktfrågan. Den är extremt polariserad, extremt känsloladdad. Men som alltid finns det nyanser. Jag har goda vänner (vegetarianer) som aldrig skulle äta kött som ”producerats” i en fabrik, men däremot kan tänka sig att äta vilt. Inte minst om valet stod mellan att äta och svälta… Det finns också veganer som köper kött på burk åt sina hundar och katter.

Så… att tro att detta är enkelt är att lura sig själv. Jakten är, vare sig man gillar den eller inte, en stor del av livet i mångas hembygder, en naturlig del av vår historia och med tanke på att jägarskolan i samhällen som Hammarstrand, Filipstad, Arvidsjaur och Sveg varje år har fullt med ungdomar så lär det ska vara en del av vår framtid också.