Slutet av januari. Värmdö är kallt och fruset. Marken täcks av ett tunt snölager och förra veckans fuktiga luft har förädlats till vitgnistrande dekoration i tallar och granar.

Riktig vinter är det inte men ändå plågsamt vackert, särskilt plågsamt då jag sitter inomhus vid datorn och ser ut på härligheten.

Då plingar det till i telefonen. En kompis i fågelklubben studsar i andra änden. Hökuggla på Ingarö! Hänga med? Alltså nu på en gång?

På mindre än tio minuter förvandlas en trög redaktör med väl uppvärmt sittfläsk till en ivrig naturmupp med ylleunderställ, kikare och nybryggt termoskaffe. Hökuggla i krokarna, det var inte igår. Eller ens i förrgår.

Hökugglan hör hemma i skogar i norra halvan av landet, gärna skogar nära fjällen, men en och annan drar ibland nedåt landet över vintern i hopp om att hitta mer mat. Får man chansen att möta dess oemotståndligt bistra blick, så tar man den.

Läs även: Lär känna Sveriges ugglor

Kliver in i kamratens bil, rullar över bron till grannön och sedan in i skogen på allt mindre vägar. Bara vi hittar den. Bara den är kvar. Ni förstår att det är stressigt att vara fågelskådare när det dyker upp något extra fint.

Vi lämnar bilen och följer en knölig och hårdfrusen traktorväg med istäckta vattenpölar. Enligt tipset ska ugglan jaga sork på ett hygge intill en liten sjö, och det första vi ser i hyggeskanten är en annan fågelskådare med kikaren riktad snett upp i en sparad torrtall. Ett bra tecken.

Och visst sitter den där, längst ut på en avbruten gren tjugo meter bort. Med ett lugn och en självklarhet som om det var hökugglans egen tall och egen mark. Bröstets fluffiga fjädrar rör sig i den svaga vinden.

Den noterar vår närvaro, men verkar inte bry sig. De gula ögonen borrar sig in i mina ett par sekunder. Blicken är förstås uttryckslös, men vi människor vill gärna kalla den bister. Ni förstår av bilden här intill.

Sedan vrider fågeln huvudet på typiskt ugglevis, mekaniskt på en i övrigt blickstilla kropp, och spanar ut över hygget. Kanske finns där ett mjukt litet djur att sätta klorna i.

Läs även: Berömda bilden på lappugglan

Själv glider jag in i ett svårförklarligt tillstånd, som jag känner väl igen från liknande naturupplevelser. Som med tumlarna i havet utanför Kullaberg, som med den snövita lilla vesslan i Jämtlandsfjällen och som med björnen i Härjedalen.

Tidens flöde tycks stanna upp. Inga frågor borde behöva ställas. Men ändå ställer jag frågor. Hela denna text är en fråga. Vad var det jag upplevde egentligen?

Det skulle vara lätt att dilla om upplevelsen av ett vackert möte mellan djur och människa. Men det var inget möte. Det var bara jag som var där och glodde på en hökuggla.

Ugglan fick naturligtvis inte ut ett smack av att min plötsliga närvaro. Tack och lov verkade den i alla fall inte störas, utan jagade strax vidare och tog en biffig vattensork mitt framför våra ögon.

Jag försöker igen. Kanske var det upplevelsen av något ursprungligt, av något som bara tuffar på helt oberoende av mig. Hökugglor finns på riktigt, inte bara i fågelböcker och på internet.

Och inget förväntades av mig. Jag behövde inte fundera på om det var dags att byta olja på ugglan eller om jag betalt hyra för tallen. Som människa var jag överflödig.

Efter allt ordsvamlande börjar jag ringa in upplevelsen. Det var helt enkelt frihet. En lucka i tiden med äkta frihet. Friheten i att lika gärna inte finnas. Men ändå finnas.