Katter och en tröst som ingen annan kan ge

Jag vill alltid ha en, helst vara en. Ingen kan smyga som en katt och ingen kan sova som en katt. Rosa sovnos pyser under lurvig tass. Pälsen smårycker i drömmen.

På teve ser jag en bild av en flyende kvinna med familjens katt i famnen. Det ser kallt ut och ryker svart. Något brinner bakom träden.

Hur det är kan jag inte begripa fullt ut, tack och lov. Men jag tänker på vad den katten kan betyda. Famnen full med värme och ordlös tröst för darrande händer.

Alla dessa katter som varit med mig under åren radar upp sig i minnet. Många av bilderna är förvånande skarpa.

Här är den röda honkatten som tittade både åt höger och vänster innan hon gick över byavägen. Hon var min ”Herr Gårman” när jag var fem.

Svartvita Missan som jag försökte sätta nattmössa på. Hon hade vett att protestera och lärde mig gränser med alla klorna på framtassen på samma gång. Fyra röda streck parallellt, som dragna med plog.

Vissa minnen går känselvägen. När Missan var kattunge till exempel och låg och tryckte med vassa kattungeknän mot mina skenben genom filten.

Och skulle jag glömma grannens massiva Maine Coons spontana hembesök får ni boka minnesutredning.

Jag låg i soffan och såg en svart svans sticka upp ovanför soffryggen. Ett avstamp så låg plötsligt hela katten på min mage och kisade. Spinnandet fortplantade sig genom bröstkorgen och jag låg stilla, så stilla, för att ögonblicket skulle vara länge.

Sedan, hopp och vift, var det roliga slut och hon slank ut där hon kom in, genom den öppna bakdörren mot trädgården.

Att bli tagen på allvar av en katt är inget man kan räkna med. De väljer ut sina människor och prövar deras lugn och mildhet först. Den som rasar och för väsen, far ut med nävarna, hojtar och stirrglor får inte kattens förtroende.

Som nu, när våra katter bestämt sig för att jag duger. Det är Laban, som också kallas Kung Krumelur för sin rundade svans skull. Han kommer vaggande, hoppar upp och gnider kinden mot min. Gesten är en doftmärkning, ”Den här tanten är min!”.

Jag känner mig utvald, till och med när han fortsätter runt i rummet och märker allt annat med ”min”. Soffbordet, tevebänken, sittpuffen, makens tofflor.

Lilla Inga väger inte många smörpaket men när hon landar på golvet uppe i sovrummet säger det ”bonk” i hela kåken. Hon kräver ännu mer fridsamhet av sina människor. Inga vassa ord, inga hastiga rörelser. Då drar hon direkt så svanstippen snärtar runt hörnet.

Sedan har vi alla de tillfälliga kattkamraterna, de som nådigast närmat sig fast vi egentligen inte känner varandra.

Sittande på huk i vägkanten känner jag hur grannens katt tar en åtta och kring min stillsamt utsträckta hand. Han klappar sig själv, men bara om handen är stilla.

Jag har dem med mig, katterna, som mjuka minnesbollar att trilla med i fickan medan jag går. Ibland när det känns kallt, när det osar bränt om rädslan, kan jag minnas en annan slags tröst som går direkt utifrån och in utan att passera tanken.

Inga bokstäver, inga ljud, inga blickar. Bara en varm päls under en kall och lite darrig hand.

Tyckte du om den här krönikan? Prenumerera på Land