Krönika: Ansvaret läggs på dem som valt att bo avlägset

Ibland blir jag så urbota less. Hur kan det komma sig att det är en regel att när något ska göras på landsbygden är det upp till de som bor där att fixa det själva? Att vi betraktas som utanför den ordinarie verksamheten och att vi dessutom jämt måste vara på tårna för att idiotiska förlag inte ska klubbas igenom? Jag ska ge några exempel (Jag kunde fylla hela Land med otaliga exempel men gör ett urval). Läs också: När får vi stopp på den statliga flyttkarusellen?

I filmen Hjärta Norsjö (se den förresten!) får 15-åriga Elvira som vill gå det nedläggningshotade gymnasiet i Norsjö frågan: Har du pratat med kommunalrådet och försökt påverka? Ansvaret för att behålla en utbildning på hemorten läggs i knäet på en tjej i 9:an.

När skolan i Venjan i Mora kommun behövde lärare för att skolan inte skulle läggas ned fick byborna göra en efterlysning i Land!

När BB läggs ner i Sollefteå ockuperar eldsjälar sjukhuset och ABF gör föda-barn-i-bilen-kurser. Landstingspolitikerna blundar.

När polisens resurser inte räcker till så skrivs medborgarkontrakt med kommunen och man uppmanar till grannsamverkan för att lösa brottsligheten. Poliskontoret stängs.

Läs också: Myndigheten visar vår sanna självbild

I Segelvik utanför Söderhamn var mobiltäckningen nära nog obefintlig. Då tog byborna själva och sökte pengar för att bygga ett eget fibernät. Vi var ganska klara över att hit kommer det ingen fiber om vi inte gjorde det själva. Det var mycket krångel men vi fick ett fibernät till slut i alla fall, säger Björn Eriksson i SVT.

När Skatteverket skulle lägga ner jobb var det eldsjälar som Malin Ackerman som räddade dem.

I stort som smått läggs ansvaret på dem som valt att bo avlägset (alltså inte i en stad). Om det så är en julgran, en väg som ska plogas, en skola som ska finnas kvar, eller en lanthandel, bredband, arbetstillfällen, kollektivtrafik eller kulturaktivitet.

Jag får varje vecka exempel på detta och brev som ber om hjälp angående beslut som har fattats eller kommer att fattas på kommunal, regional och nationell nivå och som saboterar för landsbygden.

Hela Sverige ska leva skriver en aldrig sinande ström av debatter, där de självklaraste sakerna måste påpekas. Som nu senast, när kulturskoleutredningen föreslår att det bara ska få bedrivas kulturskoleverksamhet efter skoltid, vilket skulle innebära att många barn som bor på glesbygden måste avstå att delta, eftersom de då måste åka flera mil extra på kvällen. Glesbygdskommunerna har hittat smarta lösningar för att så många barn som möjligt ska kunna delta, bland annat i min hemkommun Ragunda vars Kulturskola rankas etta i Sverige för tredje året i rad av Lärarförbundet. Där är det nära nog 100 procent deltagande i Kulturskolan, mycket tack vare att den är förlagd runt skolans tider. Ska detta nu hindras för att man från ett storstadsperspektiv gjort en utredning?

Det går så mycket kraft åt att jaga dumma beslut och försöka ställa dem tillrätta, istället för att lägga den på att utveckla bygderna istället. Tillsammans. När ett beslut som påverkar landsbygden fattas är det deras problem, men ett beslut som påverkar staden är en angelägenhet för alla. Jag skulle önska att alla skulle stå upp, för både de beslut som påverkar landsbygd som för de som påverkar stad. Endast så får vi en sammanhållning på riktigt.

Så förlåt. Det var en lite arg krönika. Jag lovar att min nästa ska vara mer positiv.

Läs också: ”Vi måste sluta ljuga om livet på landet!”